Ångest hos barn och tonåringar

Hur märks ångest hos barn?

Ångest hos barn märks ofta i kroppen och i beteendet snarare än i ord. Enligt 1177 syns den till exempel som gråt, utbrott, sömnsvårigheter och att barnet drar sig undan. Ett tydligt tecken är att barnet plötsligt börjar reagera på ett nytt sätt som du inte känner igen.

Barn har sällan orden för det de känner. Därför kan oro se ut som något annat:

• ett barn som är ledset eller bråkigt,
• ett barn som undviker det som skrämmer,
• ett barn som har svårt att släppa föräldern,
• ett barn som har svårt att somna, vaknar under natten eller har otäcka drömmar,
• ett barn som är upptaget av det som oroar och återkommer till det.

Hör barnet av sig om ont i magen eller huvudet utan tydlig orsak kan det också vara oro som tar sig kroppsligt uttryck. Är oron riktad mot att vara ifrån dig finns en egen sida om separationsångest hos barn.

Vad är normal oro, och när blir det ångest?

Oro och rädsla är normalt hos barn. Rikshandboken i barnhälsovård beskriver det som naturligt att barn är rädda och oroliga ibland, och rädsla kan skydda i farliga lägen. Det blir ett problem när oron hindrar barnet från att utforska, ta för sig och utvecklas.

Några frågor hjälper dig att skilja:

• Håller oron i sig, i stället för att komma och gå?
• Styr den vad barnet vågar: skolan, kompisarna, att sova borta?
• Undviker barnet allt oftare det som skrämmer?
• Är det svårt för barnet, eller för er andra, att hantera?

Ju fler av de här som stämmer, desto mer talar det för att oron har gått från vanlig till något barnet behöver hjälp med. Ångestsyndrom omfattar bland annat specifika fobier, separationsångest, generaliserat ångestsyndrom, social ångest och paniksyndrom. Det är vården som bedömer om det rör sig om ett ångestsyndrom, inte du eller en artikel.

Ångest hos barn i olika åldrar

Oro finns i alla åldrar, men den ser olika ut. Det finns ingen ålder då ett barn är för litet eller för stort för att ha ångest, och den här sidan sätter inga åldersgränser för vad som är normalt. Det som avgör är inte siffran utan om oron tar över.

Rikshandboken skriver att specifik fobi och separationsångest är vanligast hos små barn. Social ångest, rädslan för att bli bedömd av andra, utvecklas enligt 1177 ofta i tonåren. Åldern styr framför allt vart du vänder dig: barnavårdscentralen om barnet är upp till sex år, ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) för äldre.

Söker du efter ett visst års-intervall, som ångest hos åttaåringar eller i åldern fem till elva, är svaret detsamma: titta på hur oron påverkar vardagen, inte på födelsedatumet. Skolfrånvaro kan vara en följd, och den beskrivs i hemmasittare.

Ångest hos tonåringar

Ångest hos tonåringar kan vara samma slags oro som hos yngre barn, men social ångest är särskilt vanlig att den utvecklas i tonåren. Då handlar rädslan om att bli bedömd av andra och leder till att tonåringen undviker sociala situationer. Läs mer om social ångest.

Ungdomar kan också vända sig själva till hjälp. UMO, som riktar sig till unga, nämner elevhälsan, ungdomsmottagningen och vårdcentralen som ställen att få hjälp om ångesten påverkar livet mycket. UMO tipsar också om att prata med en kompis, en förälder eller någon annan man litar på.

Som förälder kan du göra det lätt att komma till dig: lyssna utan att genast skynda dig att fixa, och säg att du tar oron på allvar. Vet du att tonåringen oroar sig för sin hälsa finns en sida om hälsoångest.

Panikångest hos barn

Panikångest hos barn är plötsliga, starka attacker av ångest med kroppsliga symtom som hjärtklappning och svårt att andas. Enligt 1177 kan rädslan för nya attacker leda till paniksyndrom, där barnet undviker platser och situationer och därför begränsas i sitt liv.

Händer det mer än en gång, eller börjar barnet undvika platser av rädsla för nästa attack, ta kontakt med vården. Om panikångest hos vuxna, som inte är en bedömning av ditt barn, kan du läsa i paniksyndrom och till dig som har panikångest.

Hur kan man hjälpa ett barn med ångest?

Ta barnets oro på allvar och uppmuntra barnet att göra saker trots rädslan. Det är kärnan i det 1177 och Rikshandboken skriver: att fortsätta undvika det som ger ångest förstärker ångestsyndromet.

• Bekräfta, men tro på barnet. Visa att du förstår oron och att du tror att barnet klarar mer än det själv tror.
• Ge inte upprepade försäkringar. De lugnar för stunden men kan göra att barnet behöver fler för att våga.
• Möt det som skrämmer i små steg. Det kallas exponering och är en del av KBT, som 1177 beskriver som behandling vid ångest hos barn.
• Skäll inte. Ångest är inget barnet väljer.
• Håll vardagen stadig. 1177 nämner regelbunden sömn, motion och sunda vanor som viktiga.
• Ta hand om dig själv. 1177 pekar ut det som en del av vad du kan göra, och att du kan få stöd via chatt- eller telefonjour, patientföreningar och vårdcentralen.

Hur behandlas ångest hos barn?

Enligt 1177 består behandlingen av kunskap om ångest och kognitiv beteendeterapi (KBT) med stegvis exponering. Att öva hemma och ha regelbunden sömn, motion och sunda vanor är också viktigt. Vilken behandling som passar bedöms av vården.

Hjälp barnet med orden för känslorna i barn och känslor och barnets stora känslor. För din egen oro finns hur man slutar oroa sig. Mer om ångest i stort finns i allt om ångest.

När ska man söka hjälp för ett barn med ångest?

Kontakta vården när oron påverkar barnets vardag och du upplever att situationen är svår att hantera. Rikshandboken skriver att barnet bör bedömas om oron och ängslan inte avtar. Ring 1177 för sjukvårdsrådgivning.

Svensk vård har flera vägar in, beroende på ålder: barnavårdscentralen till och med sex år, och därefter vårdcentral, ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Elevhälsan i skolan är en annan väg att börja. Har barnet en annan diagnos som adhd, ta upp ångesten med vården.

Visar barnet tecken på att vilja skada sig själv eller ta sitt liv: kontakta vården direkt via 1177 eller BUP, och ring 112 vid akut fara. Barn och unga kan också vända sig till BRIS.