Bonusfamilj

Vad är en bonusfamilj?

En bonusfamilj bildas när en förälder inleder ett nytt förhållande efter en separation eller ett dödsfall, och den nya partnern flyttar in helt eller delvis i barnets vardag. Familjen får då minst en vuxen som inte är barnets biologiska förälder – en bonusförälder. Har båda vuxna egna barn sedan tidigare uppstår ofta också bonussyskon, barn som inte är släkt men växer upp i samma hushåll.

Ordet bonus- har på svenska vunnit mark som ett mer positivt laddat alternativ till det äldre styv-. Styvmor, styvbarn och styvmoderligt behandlad bär med sig sagornas bild av den elaka styvmodern, och många familjer väljer i dag bonusmamma, bonuspappa och bonusbarn i stället, just för att ordvalet inte ska styra hur relationen upplevs.

Bonusfamiljer ser mycket olika ut. Ibland flyttar en vuxen utan egna barn in i en redan etablerad familj. Ibland slås två familjer samman till en, med barn som bor hos den ena föräldern varannan vecka och hos den andra däremellan. Gemensamt är att relationerna måste byggas – de finns inte automatiskt bara för att de vuxna flyttat ihop.

Att vara bonusförälder — rollen och gränserna

Den vanligaste frågan en ny bonusförälder brottas med är: hur mycket får jag egentligen bestämma? Juridiskt är svaret enkelt, även om det sällan känns enkelt i vardagen. Vårdnaden om ett barn ligger hos den eller de biologiska föräldrarna, inte hos en ny partner. En bonusförälder har ingen juridisk vårdnad över bonusbarnet, oavsett hur länge relationen pågått eller hur nära man står varandra.

I den dagliga samvaron är det ändå den biologiska föräldern som ska leda gränssättningen, åtminstone innan en egen relation med barnet hunnit växa fram. Att som ny partner gå in tungt med regler och tillsägelser tidigt är den vanligaste genvägen till konflikt. Stötta i stället den biologiska förälderns beslut, och låt din egen roll snarare handla om att finnas till hands, vara förutsägbar och bygga förtroende i egen takt. Se föräldrastilar för hur olika sätt att sätta gränser fungerar, och gränssättning för hur man håller i en gräns utan att det blir en maktkamp.

Rollen skiljer sig också beroende på barnets ålder. Ett litet barn kan ofta knyta an relativt snabbt till en trygg vuxen i hemmet. En tonåring har redan en egen identitet och ett eget förhållande till sina föräldrar, och accepterar sällan en ny vuxen i en föräldraroll – se tonåren för mer om vad som händer i den perioden oavsett familjeform.

När bonusbarnet inte accepterar dig

Det är vanligt att ett barn håller en bonusförälder på avstånd, ibland i flera år. Det säger sällan något om dig som person. Barnet kan uppleva att en nära relation till dig är detsamma som illojalitet mot den andra biologiska föräldern – en lojalitetskonflikt barnet inte valt och sällan kan sätta ord på. Se barn och känslor för hur barn hanterar starka och motstridiga känslor de inte har språk för än.

Att ta avvisandet personligt, eller att försöka tvinga fram närhet, brukar göra avståndet större. Det som fungerar bättre är tålamod: dela aktiviteter utan krav på känslomässig respons, håll ett jämnt och förutsägbart bemötande även när barnet är kort i tonen, och låt den biologiska föräldern fortsätta stå för gränssättningen medan din egen relation får ta den tid den behöver. Anknytningen till de biologiska föräldrarna sitter djupt och är inte något en bonusförälder konkurrerar med – se anknytning.

Ett motstånd som varar länge, eller som eskalerar i stället för att mjukna, är ändå värt att ta på allvar tillsammans som par snarare än att bara vänta ut.

Konflikter i bonusfamiljen — mellan paret om barnen

En av de vanligaste konflikterna i en bonusfamilj handlar inte om barnen direkt, utan om paret: olika syn på hur strängt eller tillåtande man ska vara mot varandras barn. Det som känns som en rimlig gräns för det egna barnet kan upplevas som orättvist strängt mot bonusbarnet, och tvärtom – vilket lätt blir en "mina barn, dina barn"-dynamik som sliter på relationen.

Det som hjälper är att paret pratar igenom gemensamma värderingar i lugnt läge, inte mitt i en konflikt med barnen i rummet. Låt den biologiska föräldern leda gränssättningen av sina egna barn i ett första skede, och gör aldrig upp om husregler eller straff inför barnen – det urholkar båda vuxnas auktoritet oavsett utfall. Se kommunikation för hur man pratar om känsliga ämnen utan att det spårar ur, och parterapi när mönstret ändå upprepar sig.

Bonusfamilj och växelvis boende — veckorna med och utan barn

Många bonusfamiljer lever i en rytm styrd av växelvis boende: barnen bor hos den ena föräldern en period, ofta en vecka, och hos den andra föräldern nästa. Det skapar två helt olika sorters vardag i samma hushåll – veckor med barn och veckor utan – och hela familjen, inklusive en ny partner som kanske inte har egna barn, behöver ställa om varje gång rytmen skiftar.

Veckan med barn kräver struktur, planering och att den nya partnern hittar sin plats i en redan etablerad vardag. Veckan utan barn väcker ofta blandade känslor: lättnad över lugnet och samtidigt en saknad, särskilt för den biologiska föräldern. Att prata öppet om båda sidorna, i stället för att bara vänta ut skiftet, gör växlingen lättare för alla i hushållet.

Relationen till barnens andra förälder (expartnern)

En stor del av friktionen i en bonusfamilj kommer sällan från den nya familjen själv, utan sipprar in från relationen till barnens andra förälder. Hur väl den biologiska föräldern och expartnern lyckas samarbeta om barnet färgar av sig på stämningen i hela hushållet. Se separation och skilsmässa och att hantera en separation för det som ligger bakom den relationen.

Som bonusförälder är det oftast klokast att hålla sig utanför direkta konflikter med expartnern. Det är i första hand den biologiska föräldern som kommunicerar om barnet – hämtningar, skola, sjukdom, ekonomi. Din egen relation till barnet mår bäst av att inte belastas med den konflikten, samtidigt som ett respektfullt bemötande när ni ändå möts sparar barnet från att behöva välja sida.

När ni behöver hjälp

Många av de mönster som beskrivs ovan löser sig med tid, tydlighet och tålamod. Andra gånger fastnar familjen i samma konflikt om och om igen, eller så mår ett barn tydligt dåligt av situationen under en längre period. Då är det läge att ta hjälp utifrån.

• Kommunal familjerådgivning erbjuds av kommunerna och är öppen för alla familjeformer, inklusive bonusfamiljer. Avgift och väntetid varierar mellan kommuner, så hör efter hos din kommun.
• Familjeterapi passar när flera i hushållet, ibland barnen inräknade, behöver ett gemensamt sammanhang för att förstå och förändra mönstret. Se familjeterapi.
• Parterapi passar när konflikten framför allt är mellan de vuxna, även om den handlar om barnen. Se parterapi.

Har ni flera barn som ska hitta sin plats i samma hushåll kan även syskonrelationer vara värt att läsa. Är trycket i vardagen i stort det som väger tyngst kan föräldrastress ge en bredare bild av var belastningen faktiskt sitter.