Somatiseringssyndrom (somatisk symtomstörning)

Vad är somatiseringssyndrom?

Somatiseringssyndrom, i dagens diagnossystem DSM-5 kallat somatisk symtomstörning, innebär ett eller flera kroppsliga symtom som stör vardagen tydligt – tillsammans med tankar, känslor eller beteenden kring symtomen som blivit orimligt stora. Tillståndet ska ha funnits i minst sex månader.

Namnet skapar ofta förvirring. Somatiseringssyndrom var en DSM-IV-diagnos med ett strikt mönster av många specifika symtom från flera organsystem. När DSM-5 kom 2013 slogs den ihop med bland annat hypokondri till det bredare somatisk symtomstörning. I vardagligt svenskt språkbruk lever det gamla namnet kvar och används ofta som synonym till det nya.

I svensk sjukvård möter du också begreppet MUPS, medicinskt oförklarade symtom. Det är ingen egen diagnos utan en beskrivning som primärvården använder när en utredning inte hittar en förklaring som motsvarar symtomens omfattning – vägen dit går ofta via samma vårdcentral som redan utrett kroppen utan att hitta svaret.

Symtom vid somatiseringssyndrom

Vanligast är smärta – i rygg, huvud, mage eller leder – men trötthet, yrsel, hjärtklappning, andningsbesvär och mag-tarmbesvär förekommer också. Det är sällan ett enda symtom. De flesta har flera samtidigt, och vilket som dominerar kan skifta över tid.

Det som avgör diagnosen är inte symtomlistan i sig, utan vad symtomen gör med tankarna och tiden. Vanligt är att gång på gång känna efter hur kroppen mår, söka försäkran hos flera olika läkare, läsa om symtom på nätet, och undvika ansträngning av rädsla för att förvärra besvären. Just undvikandet brukar på sikt göra kroppen känsligare, inte tryggare.

Vad orsakar somatiseringssyndrom?

Det finns ingen enskild orsak. Forskningen pekar i stället på ett samspel mellan hur känsligt nervsystemet är för signaler från kroppen, tidigare erfarenhet av sjukdom eller förlust, långvarig stress, och ett mönster där uppmärksamhet på ett symtom förstärker hur starkt det upplevs.

Ångest och nedstämdhet förekommer ofta tillsammans med somatiseringssyndrom, liksom generaliserat ångestsyndrom och paniksyndrom. Det är inte ett tecken på svaghet eller karaktär – det är kroppens larmsystem som gått i otakt med det faktiska hotet.

Är somatiseringssyndrom samma sak som "inbillningssjuka"?

Nej. Symtomen är verkliga och kroppsligt kända – smärtan finns, tröttheten finns. Diagnosen betyder inte att du hittar på besvären eller att de "bara sitter i huvudet". Det som är kärnan i tillståndet är hur mycket utrymme symtomen och oron för dem tar i vardagen, inte om symtomen är på riktigt.

Stress och känslor ger genuina kroppsliga effekter via nervsystemet – spänd muskulatur, förhöjd puls, mag-tarmbesvär. Det gör inte besvären mindre verkliga. Att bli mött med "det är nog bara stress" utan förklaring kan kännas som att bli avfärdad, och det är en vanlig och rimlig frustration hos den som lever med tillståndet.

Hur skiljer sig somatiseringssyndrom från hälsoångest?

Vid somatiseringssyndrom är symtomen redan där och står i centrum. Vid hälsoångest är kärnan i stället rädslan för att ha eller få en allvarlig sjukdom, ofta med lindriga eller inga symtom alls som fastnar i tolkningen. Många har drag av båda, men tyngdpunkten skiljer dem åt.

Den äldre termen hypokondri motsvarade ungefär båda dessa tillstånd på en gång. DSM-5 delade upp den i två separata diagnoser: somatisk symtomstörning för den som har påtagliga symtom, och hälsoångest för den vars huvudsakliga problem är rädslan i sig.

Behandling av somatiseringssyndrom

KBT anpassad för kroppsliga symtom är en vanlig behandling, gärna i samverkan mellan primärvård och psykologisk behandling. En randomiserad studie på patienter med somatiseringssyndrom fann efter 15 månader mindre somatisering i gruppen som fått tio sessioner KBT än hos dem som bara fått vanlig vård.^[1] För funktionella somatiska symtom i stort beskriver en svensk översikt däremot att effekterna av KBT oftast är små och tenderar att avta vid uppföljning, och att psykodynamisk korttidsterapi i metaanalyser visat god effekt och på vissa mått bättre resultat än KBT.^[2] Målet är sällan att symtomen ska försvinna helt, utan att de tar mindre plats och att vardagen fungerar bättre trots dem.

Behandlingen brukar innehålla en stegvis återgång till aktivitet som undvikits, arbete med tankar som gör ett symtom mer skrämmande än det behöver vara, och att minska sökandet efter försäkran hos flera olika vårdgivare till förmån för en fast kontakt. Läs mer om KBT.

Är somatiseringssyndrom farligt?

När läkare har utrett symtomen är de i sig sällan tecken på en bakomliggande sjukdom som hotar livet – det är just därför utredningar ofta inte hittar en förklaring som motsvarar hur illa du mår. Det som kan bli allvarligt är i stället vad tillståndet kostar över tid: relationer, arbetsförmåga och tillit till vården, om ingen tar besvären på allvar.

Upprepade undersökningar och behandlingar som aldrig ger svar kan i sig bli en belastning, både för kroppen och för förtroendet för vården. Det bästa skyddet är en fast läkarkontakt som känner din historik, i stället för att söka en ny bedömning varje gång ett symtom dyker upp.

Känner du igen dig i det här är ett rimligt första steg att prata med din vårdcentral om vad utredningarna hittills visat, och be om en samlad plan i stället för nya enskilda undersökningar. Vart vänder jag mig hjälper dig hitta rätt om du är osäker på vart du ska ta vägen. Oro för hur andra uppfattar symtomen, som vid social ångest, är inte ovanligt heller.

Coaching ersätter inte vård eller utredning av somatiseringssyndrom. Det coaching kan bidra med är det som ligger runtomkring – hur du hanterar stress i vardagen, sömn och rutiner, och hur du pratar om tillståndet med familj eller på jobbet. Läs om skillnaden mellan coaching och terapi om du är osäker på vad som passar dig.