Depersonalisation och derealisation

Vad är depersonalisation?

Depersonalisation är en känsla av avstånd till dig själv. Kroppen kan kännas som om den inte är din, känslorna kan kännas avstängda och tankarna kan upplevas komma utifrån. Vissa beskriver det som att titta på sig själv utifrån, eller att vara en robot som styr en kropp.

Vad är derealisation?

Derealisation är samma sorts avstånd riktat utåt, mot omvärlden i stället för mot dig själv. Omgivningen kan kännas tvådimensionell, dimmig eller overklig, som om den inte riktigt hänger ihop. Ljud kan upplevas dova eller för nära. De två förekommer ofta tillsammans, men inte alltid – en del känner bara det ena.

Symtom vid depersonalisation och derealisation

Depersonalisation och derealisation ger en känsla av att vara på avstånd från antingen dig själv eller världen omkring dig, utan att något faktiskt har förändrats. De vanligaste tecknen:

• Känsla av att stå utanför dig själv – som en åskådare till egna tankar, känslor eller rörelser.
• Emotionell avstockning. Känslor som glädje eller sorg känns dämpade eller frånvarande, trots att situationen borde väcka dem.
• Förändrad kroppsuppfattning. Armar, ben eller ansiktet kan kännas för stora, för små eller inte som dina egna.
• Omgivningen känns overklig. Rummet kan upplevas platt, dimmigt eller som sett genom glas eller på film.
• Förvrängda sinnesintryck. Ljud kan kännas dova eller onaturligt skarpa, och andra människor kan upplevas mekaniska eller livlösa.
• Förändrad tidsuppfattning. Tiden kan kännas som att den går för fort eller för långsamt.

Episoderna kan komma plötsligt, ofta tillsammans med stark ångest, eller smyga sig på under en period av utmattning. Genom hela upplevelsen finns insikten kvar om att det bara är en känsla – inte en verklig förändring av kroppen eller världen.

Håller jag på att bli psykotisk?

Oron är vanlig, och vid depersonalisation är svaret oftast nej. Det som skiljer tillstånden åt kallas bevarad realitetsprövning: under episoderna vet du att känslan av overklighet inte stämmer med verkligheten, hur stark den än känns. Det är ett av DSM-5:s kriterier för depersonalisations-/derealisationsstörning. Vid psykos kan den insikten saknas. Om du är osäker är det vården som gör bedömningen, inte du själv.

Det gör tillståndet skrämmande och plågsamt, men det är i sig inte ett tecken på att du håller på att bli psykotisk. Om du är orolig eller om upplevelserna förändras, kontakta vårdcentralen eller ring 1177.

Varför blir det värre av att kontrollera det?

Ett vanligt mönster förlänger episoden i onödan. Så fort känslan dyker upp börjar många kontrollera om den fortfarande är där: känns armen min? Känns rummet verkligt nu? Den kontrollen riktar uppmärksamheten rakt mot det som redan känns fel, och uppmärksamhet på en känsla kan förstärka den i stunden – samma mekanism som gör hälsoångest värre av att ständigt kontrollera kroppen efter symtom.

Till detta läggs ofta en rädsla för rädslan – oron för att episoden ska komma tillbaka blir en egen stressfaktor, och stress är i sig en utlösande faktor. Mönstret biter sig fast just genom kontrollen. Det som ofta bryter slingan är motsatsen: att sluta skanna och rikta uppmärksamheten utåt, se avsnittet om vad som hjälper nedan.

Vad orsakar depersonalisation?

De vanligaste utlösarna är sömnbrist, panikattacker, stark stress och cannabis. En övergående episod orsakad av något av detta är vanlig och behöver inte betyda att något är fel – det som ofta ligger bakom är:

• Sömnbrist eller kraftigt rubbad dygnsrytm
• Panikattacker – depersonalisation är ett vanligt symtom under och efter en attack
• Stark akut stress eller överbelastning
• Cannabis och vissa andra droger
• Trauma, både i stunden och som efterverkan

Kopplingen till panikångest och trauma

Depersonalisation hör till de vanligaste symtomen under en panikattack, och kan dröja kvar timmar efteråt. Den som redan är rädd för att tappa kontrollen tolkar då lätt overklighetskänslan som ett bevis på att något allvarligt är på väg att hända, vilket i sig triggar mer ångest. Se paniksyndrom för mer om själva attacken.

Depersonalisation och derealisation är också en känd skyddsreaktion vid trauma – ett sätt för nervsystemet att skapa distans till något outhärdligt i stunden det sker. Återkommande dissociation som en del av traumats efterverkningar hör hemma under PTSD och komplex PTSD, som beskriver det bredare sammanhanget. Ihållande generell ångest utan tydlig utlösare kan i stället höra till generaliserat ångestsyndrom.

Behandling

Underlaget för behandling riktad mot själva symtomet är begränsat. Fokus ligger dels på att sluta kontrollera känslan i stunden, dels på att behandla det som ligger bakom – oftast ångest eller trauma – vanligen med KBT.

Sluta kontrollera känslan

Det svåraste och viktigaste steget är att låta känslan vara där utan att skanna dig själv efter den. Varje kontroll – känns detta verkligt nu? – håller uppmärksamheten kvar på symtomet och kan förlänga det. Lättare sagt än gjort, men det är riktningen som ofta minskar besvären över tid.

Grundningsövningar i stunden

Att aktivt knyta kroppen till nuet kan göra episoden mer uthärdlig medan den pågår – till exempel att namnge fem saker du ser, hålla i något med tydlig struktur eller temperatur, eller trycka fötterna mot golvet. Se grundningsövningar för fler exempel.

Lugna nervsystemet

Eftersom stress och överaktivering ofta ligger bakom, kan andningstekniker som förlänger utandningen dämpa det underliggande påslaget.

Behandla det bakomliggande tillståndet

När depersonalisation och derealisation är återkommande handlar behandlingen ofta inte om symtomet i sig, utan om det som ligger bakom – panikångest, trauma eller generell ångest. KBT är en behandlingsform som vården ofta erbjuder, och den riktar sig då mot den underliggande problematiken.

När du ska söka hjälp

Sök hjälp när:

• Episoderna är återkommande eller ihållande, inte enstaka
• De stör arbete, studier eller relationer
• Rädslan för nästa episod börjar styra vad du gör eller undviker
• Det finns andra symtom med, som panikattacker eller påträngande traumaminnen

Vårdcentralen är rätt väg in – du behöver ingen remiss. Vill du först förstå skillnaden mellan en diagnos och en normal reaktion, se vad en diagnos är. Coaching ersätter inte vård vid depersonalisation och derealisation – ligger orsaken i obehandlad panikångest eller trauma är vårdcentralen rätt väg. Vill du ha stöd i det som ligger runtomkring, som sömnrutiner eller hur du hanterar stress i vardagen, finns coaching som ett komplement.