Self-efficacy

Vad self-efficacy är

Albert Bandura introducerade begreppet 1977 och definierade det som en persons bedömning av sin förmåga att organisera och genomföra de handlingar som krävs för att hantera en bestämd situation.^[1] Svenska översättningar varierar – tilltro till egen förmåga, uppgiftsspecifikt självförtroende – och ingen har riktigt fastnat, vilket är en del av skälet till att engelska termen används även på svenska.

Två drag skiljer begreppet från vardagens "självförtroende".

Det är uppgiftsspecifikt. Man har inte self-efficacy i allmänhet. En person kan ha mycket hög tilltro till sin förmåga att hålla en presentation och mycket låg när det gäller att simma. Att slå ihop dessa till ett allmänt mått gör begreppet oskarpt och sämre på att förutsäga något.

Det handlar om förmåga, inte om utfall. Bandura skilde noga mellan efficacy-förväntan (kan jag utföra handlingen?) och utfalls-förväntan (kommer handlingen att ge önskat resultat?). En person kan vara helt säker på att hen kan sluta röka och ändå tvivla på att det förbättrar hälsan – eller tvärtom. De två leder till olika slags problem och kräver olika slags hjälp.

Inte självkänsla, inte optimism

Tre begrepp blandas rutinmässigt ihop, och skillnaden har praktiska konsekvenser.

• Självkänsla är en värdering av dig som person – om du duger. Den är global och relativt stabil. Se självkoncept.
• Self-efficacy är en bedömning av vad du klarar i en bestämd uppgift. Den är situationsbunden och förändras med erfarenhet.
• Optimism är en förväntan om att saker kommer att gå bra, oberoende av vad du själv gör.

Man kan ha låg självkänsla och hög self-efficacy – en skicklig yrkesperson som är säker på sitt hantverk men tycker illa om sig själv är inte ovanlig. Det omvända finns också. Att arbeta med "självkänsla" när problemet är att någon inte tror sig klara en konkret uppgift är att arbeta med fel storhet, och tvärtom.

Det är också värt att skilja self-efficacy från growth mindset, som handlar om en föreställning om huruvida förmågan går att utveckla – en fråga om vad förmåga är, inte om hur mycket du har.

De fyra källorna

Bandura beskrev fyra sätt som tilltron byggs på, ordnade efter styrka.^[5]

1. Bemästrandeerfarenheter. Att faktiskt ha klarat något liknande är den överlägset starkaste källan. Motsatsen gäller också: misslyckanden sänker tilltron, särskilt tidigt i ett förlopp och särskilt om de inte kan tillskrivas något tillfälligt. Framgång som kommit lätt bygger dessutom en skörare tilltro än framgång som krävt ansträngning – den som aldrig mött motstånd har inga belägg för att klara motstånd.

2. Ställföreträdande erfarenheter. Att se någon annan lyckas höjer den egna tilltron, men bara om personen uppfattas som jämförbar. En världsmästare som klarar något säger ingenting om vad du klarar; en kollega med ungefär din bakgrund säger desto mer. Det är en av förklaringarna till att förebilder man känner igen sig i har större effekt än exceptionella förebilder.

3. Verbal övertalning. Uppmuntran fungerar, men svagt och kortvarigt – och bara om den är trovärdig. Beröm som inte motsvaras av något undergräver på sikt både tilltron och tilltron till den som berömmer. Mer verksamt är specifik återkoppling som pekar på vad personen faktiskt gjorde.

4. Fysiologiska och emotionella tillstånd. Hjärtklappning och spänning inför en uppgift tolkas ofta som tecken på att man inte klarar den. Samma förnimmelser kan tolkas som mobilisering, och studier på omtolkning av nervositet visar att tolkningen påverkar både upplevelse och prestation. Se autonoma nervsystemet.

Vad self-efficacy påverkar

Tilltron påverkar mindre vad du kan och mer vad du ger dig in på och hur länge du håller ut.

• Vad man försöker sig på. Uppgifter man inte tror sig klara undviks, vilket förhindrar den erfarenhet som skulle kunna korrigera bedömningen. Det är en självförstärkande loop och en av mekanismerna bakom undvikande i stort.
• Uthållighet vid motstånd. Den mest konsekventa effekten. Hög tilltro gör att motgångar tolkas som något som kräver mer ansträngning, låg tilltro att de tolkas som bekräftelse.
• Prestation. En metaanalys över arbetsrelaterade uppgifter fann ett tydligt positivt samband mellan self-efficacy och prestation.^[2] Sambandet är starkast för uppgifter av måttlig komplexitet.
• Hälsobeteenden. Self-efficacy hör till de starkare förutsägarna för att inleda och vidmakthålla förändringar som motion, kostomläggning och rökstopp – se beteendeförändring.
• Stress. Samma påfrestning upplevs olika beroende på om man tror sig kunna hantera den. Tilltro påverkar alltså inte bara vad man gör utan hur belastande situationen känns.

Inom idrottspsykologin är begreppet centralt – tävlingssituationen är i praktiken ett test av om tilltron håller under press, och sambandet mellan tilltro och idrottslig prestation är väl belagt i metaanalys.^[6] Se idrottspsykologi.

Invändningar

Begreppet är ett av psykologins mest citerade, vilket gör invändningarna desto viktigare att känna till.

Orsaksriktningen är omtvistad. Det starkaste sambandet i data går från tidigare prestation till self-efficacy – vi tror oss klara det vi redan klarat. Frågan är hur mycket som går åt andra hållet. En metaanalys av studier som mätt över tid fann att self-efficacy i hög grad är en produkt av tidigare prestation snarare än en oberoende orsak till framtida prestation, och att sambandet krymper betydligt när man kontrollerar för det.^[3]

Hög tilltro kan sänka prestationen. Jeffrey Vancouver och medarbetare visade att sambandet vänder när man analyserar inom individer i stället för mellan dem: samma person presterade sämre på uppgifter där hen kände sig extra säker, sannolikt därför att hög tilltro leder till att man avsätter mindre ansträngning och upptäcker fel senare.^[4] Fyndet är omdiskuterat men väl replikerat, och det gör den enkla slutsatsen "mer tilltro är bättre" ohållbar.

Risk för cirkularitet. När self-efficacy mäts med frågor som ligger mycket nära utfallet – "hur säker är du på att du klarar detta?" strax innan personen gör det – blir sambandet delvis inbyggt i mätningen.

Den rimliga slutsatsen är att tilltro spelar roll, framför allt för vad man ger sig in på och hur länge man håller ut, men att den bygger på erfarenhet mer än den skapar den. Vägen till högre tilltro går genom att göra saker, inte genom att övertyga sig om att man skulle klara dem.

Att bygga tilltro i praktiken

Följer man källorna ovan blir det praktiska ganska konkret.

• Börja i rätt svårighetsgrad. Uppgiften ska vara lagom svår: tillräckligt lätt för att lyckas oftare än inte, tillräckligt svår för att det ska betyda något. För lätt bygger ingenting.
• Dela upp. Ett stort mål ger få tillfällen till bemästrande. Delmål ger många.
• Var specifik i återkopplingen. "Bra jobbat" bygger mindre än "du höll ihop resonemanget även när du blev avbruten".
• Sök förebilder som liknar dig. Ju mer jämförbar personen är, desto mer säger deras framgång om dina möjligheter.
• Räkna om nervositeten. Att tolka spänning som beredskap i stället för som varning är en liten omtolkning med mätbar effekt.
• Tillskriv rätt. Att förklara ett misslyckande med otillräcklig förberedelse bevarar tilltron; att förklara det med bristande förmåga underminerar den. Se attributionsteori.

Och den viktigaste, som följer direkt av forskningsläget: gör saken. Den erfarenhet som byggs av att faktiskt ha klarat något är starkare än alla övriga källor tillsammans, och den går inte att ersätta med förberedelse.