Autonoma nervsystemet

Kroppens automatpilot

Nervsystemet delas traditionellt i det somatiska, som styr viljestyrd muskulatur, och det autonoma, som styr inre organ, körtlar och glatt muskulatur. Det autonoma arbetar utan att du behöver besluta något: du beordrar inte magsäcken att tömma sig eller pupillen att dra ihop sig.

Det autonoma nervsystemet har traditionellt två grenar – den sympatiska och den parasympatiska – samt ett tredje, mindre omtalat system i mag-tarmkanalens vägg, det enteriska, som innehåller uppemot ett par hundra miljoner nervceller och kan arbeta relativt självständigt. Det är en av anledningarna till att stress och mage hänger så tätt ihop.

Styrningen sker till stor del från hjärnstammen och hypotalamus, med starkt inflytande från amygdala och prefrontala cortex. Det betyder att en tolkning – "det där var ett hot" – kan sätta igång en kroppslig kedjereaktion innan du hunnit tänka färdigt. Se affektiv neurovetenskap.

Sympatikus: mobilisering

Den sympatiska grenen förbereder kroppen för ansträngning. Walter Cannon kallade mönstret fight or flight – en beskrivning som fastnat, men som är för snäv. Sympatikus aktiveras lika mycket när du reser dig upp, springer efter bussen eller blir glad.^[1]

Vid aktivering sker bland annat följande: hjärtfrekvensen och slagvolymen ökar, luftrören vidgas, blodet omfördelas från matsmältningen till skelettmuskulaturen, pupillerna vidgas, svettningen ökar och levern frisätter glukos. Signaleringen sker med noradrenalin i nervändarna, och binjuremärgen skickar dessutom ut adrenalin i blodet – vilket gör att effekten sitter kvar en stund efter att hotet är borta.

Detta är den snabba delen av stressresponsen, mätt i sekunder. Den långsammare hormonella delen går via HPA-axeln och verkar över minuter till timmar. De två systemen är olika och förväxlas ofta.

Vid en panikattack är det just den sympatiska aktiveringen som ger symtomen: hjärtklappning, andnöd, stickningar, yrsel, overklighetskänslor. Symtomen är obehagliga men i sig ofarliga – och kunskapen om varför de uppstår är en verksam del av behandlingen vid paniksyndrom.

Parasympatikus: återhämtning

Den parasympatiska grenen sköter det motsatta: rest and digest. Hjärtfrekvensen sänks, matsmältningen aktiveras, pupillerna dras samman, salivproduktionen ökar och kroppen prioriterar underhåll framför prestation.

Merparten av den parasympatiska signaleringen till bröst- och bukorgan går genom vagusnerven – den tionde kranialnerven, kroppens längsta. Namnet kommer av latinets vagus, "vandrande", eftersom den slingrar sig från hjärnstammen ned genom hals, hjärta, lungor och mage. Signalsubstansen är acetylkolin.

En ofta förbisedd detalj: vagusnerven är till omkring 80 procent afferent, alltså skickar signaler uppåt från kroppen till hjärnan snarare än tvärtom. Det ger en fysiologisk grund för att kroppsliga tillstånd påverkar hur vi tolkar situationer – hjärnan får kontinuerligt rapporter om kroppens läge och väger in dem.

Inte en gungbräda

Den vanligaste förenklingen är att de två grenarna fungerar som en vippbräda där den enas uppgång betyder den andras nedgång. Så är det inte. Systemen kan vara aktiva samtidigt och i olika kombinationer, och vissa reaktioner kräver att båda arbetar på en gång.

Ett tydligt exempel är svimning vid blodfobi. Där sker först en sympatisk uppgång och därefter ett kraftigt parasympatiskt påslag som sänker puls och blodtryck så snabbt att medvetandet viker – ett annat förlopp än vid en panikattack, och en av få ångestsituationer där avslappning är fel råd.

Ett mer användbart begrepp än balans är autonom flexibilitet: förmågan att växla snabbt mellan mobilisering och återhämtning i takt med vad situationen kräver. Problemet vid långvarig stress är sällan att sympatikus aktiveras – det ska den – utan att systemet fastnar i ett läge och inte återgår. Se allostatisk belastning och kronisk stress.

Andning, puls och HRV

Andningen är den enda delen av det autonoma systemet som också är viljestyrd. Det gör den till en genväg: genom att ändra andningen påverkar man ett system man annars inte kommer åt.

Mekanismen heter respiratorisk sinusarytmi. Pulsen stiger något vid inandning och sjunker vid utandning, eftersom vagusnervens bromsande inflytande på hjärtat dämpas respektive förstärks i takt med andningen.^[2] Därav den praktiska tumregeln bakom de flesta andningsövningar: långsammare och längre utandning än inandning. Effekten är fysiologiskt väl belagd, medan de kliniska effektstorlekarna vid ångest är blygsammare än populärlitteraturen antyder. Se andningsövningen och andningstekniker.

Hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) är variationen i tid mellan hjärtslag. Hög variabilitet tyder på ett aktivt vagalt inflytande och används som ett grovt index på autonom flexibilitet. HRV hänger i studier samman med känsloreglering, återhämtning och exekutiv förmåga.^[3]

Två varningar är på sin plats. HRV varierar kraftigt mellan individer, med ålder, kondition, sömn och mättillfälle – jämförelser mellan personer säger nästan ingenting, medan trender hos samma person över tid kan säga något. Och ett HRV-värde från en klocka är inte ett hälsomått. Det är ett fysiologiskt mått som lätt blir ytterligare en sak att oroa sig för.

Om polyvagalteorin

Stephen Porges polyvagalteori har fått stort genomslag i traumabehandling och i populärlitteratur om nervsystemet. Den föreslår tre hierarkiskt ordnade autonoma tillstånd: ett socialt engagemangssystem knutet till en myeliniserad vagusgren, ett sympatiskt mobiliseringstillstånd, och ett äldre nedstängningstillstånd knutet till en omyeliniserad vagusgren.^[4] Begrepp som "ventral vagal" och "dorsal vagal" kommer härifrån.

Teorin är pedagogiskt tilltalande och har gett många människor ett användbart språk för egna erfarenheter. Den är däremot omstridd bland fysiologer. Kritiken gäller bland annat den evolutionära premissen om vagusgrenarnas ordningsföljd hos ryggradsdjur, tolkningen av respiratorisk sinusarytmi som mått på det ena systemet, och att flera av teorins centrala förutsägelser inte fått stöd i oberoende prövningar.^[5]

Vad betyder det praktiskt? Att de tekniker som förknippas med teorin – långsam andning, kroppslig orientering, samreglering i trygg kontakt – ofta är rimliga och i flera fall har eget stöd. Men de behöver inte polyvagalteorin för att fungera, och den fysiologiska förklaringsmodellen bör presenteras som omdiskuterad snarare än etablerad. Att en förklaring känns meningsfull är inte samma sak som att den är riktig.