Attributionsteori

Vad är attribution?

Attributionsteori beskriver hur vi förklarar orsakerna bakom vårt eget och andras beteende – och vilka systematiska skevheter de förklaringarna innehåller.

En kollega svarar kort i ett möte. En bilist tvärbromsar framför dig. En vän hör inte av sig på tre veckor. I varje fall gör du automatiskt något mer än att registrera beteendet: du förklarar det. Fritz Heider kallade den processen attribution och beskrev människan som en naiv vetenskapsman som ständigt söker orsaker till det som händer.^[1]

Den grundläggande skiljelinjen går mellan inre och yttre orsaker. Var kollegan kort för att hon är en otrevlig person (inre, dispositionell) eller för att hon precis fått ett dåligt besked (yttre, situationell)? Skillnaden är inte akademisk. Den avgör om du blir sårad eller orolig, om du drar dig undan eller frågar hur hon mår.

Attributioner är alltså inte efterhandskonstruktioner utan något som formar reaktionen. Det är därför området hör ihop med både social kognition och med kliniskt arbete – hur någon förklarar sina motgångar är en av de bäst belagda riskfaktorerna för nedstämdhet.

Tre modeller som byggde området

Kelleys kovariationsmodell

Harold Kelley beskrev 1967 hur vi – när vi har information över tid – väger tre slags upplysningar mot varandra:^[2]

• Konsensus: gör andra likadant i samma situation?
• Konsistens: gör personen så varje gång?
• Distinktivitet: gör personen så bara i just den här situationen?

Hög konsensus, hög konsistens och hög distinktivitet pekar mot situationen: alla reagerar så på just det här. Låg konsensus, hög konsistens och låg distinktivitet pekar mot personen: bara hon reagerar så, och hon gör det jämt. Modellen är normativ – den beskriver hur en logisk observatör borde resonera. Det mesta av forskningen sedan dess handlar om hur systematiskt vi avviker från den.

Weiners prestationsattributioner

Bernard Weiner riktade in sig på hur vi förklarar egna framgångar och misslyckanden, och lade till två dimensioner utöver inre–yttre:^[3] är orsaken stabil eller föränderlig, och är den kontrollerbar eller inte?

Kombinationerna hänger ihop med olika känslor och olika beteenden. Ett misslyckande som förklaras med bristande förmåga (inre, stabil, okontrollerbar) ger skam och uppgivenhet. Samma misslyckande förklarat med otillräcklig ansträngning (inre, föränderlig, kontrollerbar) ger skuld – och en betydligt större chans att personen försöker igen. Det är därför skillnaden mellan "du är så duktig" och "du jobbade hårt med det där" inte är kosmetisk, en poäng som återkommer i forskningen om growth mindset.

Korrespondensslutledningar

Jones och Davis undersökte när vi drar slutsatsen att ett beteende motsvarar en underliggande egenskap. Vi gör det särskilt när beteendet var oväntat, valt fritt och inte socialt önskvärt. Den som säger något opopulärt tillskrivs starkare övertygelse än den som säger det alla väntar sig.

De systematiska felen

Det fundamentala attributionsfelet

Vi övervärderar personlighet och undervärderar situation när vi förklarar andras beteende.^[4] I en klassisk studie fick deltagare läsa en uppsats som antingen försvarade eller kritiserade Fidel Castro. Även när de uttryckligen fått veta att skribenten blivit tilldelad ståndpunkten drog de slutsatsen att texten speglade skribentens verkliga åsikt. Informationen om tvånget fanns där – den vägdes bara inte in.

Mer träffande kallas fenomenet ibland korrespondensbias. Felet är inte att vi bortser från situationen helt, utan att vi drar för långtgående slutsatser om personen från ett enda beteende i ett enda sammanhang.

Aktör–observatör-asymmetrin

Samma händelse förklaras olika beroende på var man står. Din egen sena ankomst berodde på trafiken; kollegans berodde på slarv. En del av förklaringen är perspektiv: du ser situationen du befinner dig i, men bara personen framför dig. En annan är information – du känner till alla de gånger du kom i tid.

Självtjänande bias

Framgångar attribueras inåt, misslyckanden utåt. Provet gick bra för att jag pluggat; det gick dåligt för att frågorna var orättvisa. Skevheten skyddar självkänslan och är i måttlig dos förmodligen funktionell. Intressant nog är den svagare vid depression – en observation som gav upphov till den olyckliga formuleringen "depressiv realism". Nyanserat uttryckt: den nedstämda personens förklaringar är inte mer korrekta, de saknar bara den skyddande skevheten.

Förklaringsstil och psykisk hälsa

Abramson, Seligman och Teasdale omformulerade 1978 teorin om inlärd hjälplöshet i attributionstermer.^[5] Det avgörande vid motgång är inte händelsen utan förklaringen. En förklaringsstil som är

• inre ("det är mitt fel"),
• stabil ("det kommer alltid vara så") och
• global ("det gäller allt i mitt liv")

utgör en sårbarhet för depressiva symtom när motgångar väl inträffar. Longitudinella studier ger stöd för att stilen föregår symtomen snarare än bara följer av dem, även om sambandet är måttligt och långt ifrån hela förklaringen till depression.

Kliniskt är detta en av de tydligaste broarna mellan socialpsykologi och behandling. Att arbeta med förklaringar är i praktiken vad som sker i KBT när man granskar automatiska tankar: frågan "finns det något annat sätt att förstå det som hände?" är en attributionsövning. Se även kognitiva förvrängningar och tankedagbok.

Attributioner i nära relationer

Bradbury och Fincham visade att par skiljer sig systematiskt i hur de förklarar partnerns beteende.^[6] I välfungerande relationer förklaras negativa handlingar situationellt och tillfälligt ("hon var trött"), medan positiva handlingar tillskrivs personen ("han är omtänksam"). I relationer i svårighet är mönstret det omvända: den negativa handlingen är typisk och avsiktlig, den positiva ett undantag eller ett utslag av yttre omständigheter.

Det anmärkningsvärda är att attributionsmönstret förutsäger senare tillfredsställelse, inte bara speglar den nuvarande. En relation där partnerns misstag rutinmässigt läses som karaktärsbevis är en relation där varje enskild händelse bekräftar det man redan tror.

Vad kritiken har visat

Attributionsteorin har åldrats bättre än mycket annat från samma period, men två invändningar är viktiga.

Kulturell variation. Joan Miller visade 1984 att indiska deltagare i högre grad än amerikanska förklarade beteende med situation och sociala roller,^[7] och att skillnaden växte med åldern – vilket talar för inlärning snarare än kognitiv nödvändighet. Det "fundamentala" attributionsfelet är alltså inte lika fundamentalt överallt.

Vi attribuerar inte alltid. Modellerna beskriver en ganska ansträngande process, och mycket av vår vardag passerar utan att någon förklaring efterfrågas. Attributionsarbete drar igång framför allt när något är oväntat, negativt eller personligt relevant. Det är i sig en tröst: den som ältar varför någon svarade kort gör ett arbete som mottagaren sällan gjort åt andra hållet.