Självkoncept

Vad är självkoncept?

Självkoncept (engelska: self-concept) är den organiserade samlingen av uppfattningar du har om dig själv. Det inkluderar dina egenskaper, förmågor, värderingar, roller och relationer – i grunden svaret på frågan "vem är jag?".

Till skillnad från personlighet (som är relativt stabil) är självkonceptet dynamiskt och påverkas av nya erfarenheter, feedback och livsförändringar.

Självkoncept, självkänsla och självförtroende – tre begrepp som blandas ihop

De tre orden används ofta om vartannat i vardagsspråk, men beskriver olika saker i psykologin:

• Självkoncept är det beskrivande – vad du tror är sant om dig själv ("jag är envis", "jag är kreativ"). Det är kognitivt: en samling föreställningar.
• Självkänsla är det värderande – hur du känner inför det du tror om dig själv. Det är emotionellt: en allmän känsla av eget värde.
• Självförtroende är situationsspecifikt – din tilltro till att klara en viss uppgift eller situation ("jag är trygg med att hålla presentationer"). Man kan ha högt självförtroende inom ett område och lågt inom ett annat, medan självkänsla är mer generell.

De hänger ihop men är inte samma sak: en person kan ha ett tydligt självkoncept ("jag är analytisk och tystlåten") utan att det nödvändigtvis är kopplat till vare sig hög eller låg självkänsla – värderingen av egenskapen är en separat process.

Självbild: Hur du ser dig själv

Självbild är den beskrivande delen av självkonceptet – vad du faktiskt tror om dig själv.

Självkänsla: Hur du värderar dig själv

Självkänsla (self-esteem) är den emotionella utvärderingen av självbilden – inte bara vad du tror om dig själv, utan hur du känner inför det.

Rogers: reella jaget, ideala jaget och inkongruens

Innan Higgins (se nedan) hade psykologen Carl Rogers redan på 1950-talet beskrivit en liknande grundidé, som blev central i hans klientcentrerade terapi. Rogers skilde mellan två delar av självuppfattningen:

• Det reella jaget – hur du faktiskt uppfattar dig själv just nu, med dina egenskaper, förmågor och begränsningar.
• Det ideala jaget – den person du känner att du borde vara eller skulle vilja vara.

När de här två bilderna ligger nära varandra kallade Rogers det kongruens – ett tillstånd som hänger samman med psykiskt välbefinnande och en känsla av att vara hel. Ligger de långt ifrån varandra uppstår inkongruens, som Rogers kopplade till ångest, låg självkänsla och en känsla av att inte räcka till. Ett centralt syfte med klientcentrerad terapi var att minska den klyftan – inte genom att pressa klienten att prestera mer, utan genom ovillkorlig positiv hänsyn som gör att det reella jaget kan accepteras som det är.

Idealsjälv och börjaget: Higgins självdiskrepansteori

Idealsjälvet är din mentala bild av den person du önskar vara – dina aspirationer och standards.

E. Tory Higgins self-discrepancy theory (1987) byggde vidare på Rogers grundidé ovan, men skilde ut två olika typer av "riktmärken" som det verkliga jaget kan jämföras mot – och visade att de ger olika sorters obehag när gapet blir stort:

• Idealjaget – den du eller andra önskar att du vore, dina hopp och drömmar. Ett stort gap mot idealjaget kopplas till dysterhetsrelaterade känslor: besvikelse, sorgsenhet, nedstämdhet – en känsla av att sakna något positivt du borde ha uppnått.
• Börjaget ("ought self") – den du eller andra tycker att du bör vara, dina plikter och skyldigheter. Ett stort gap mot börjaget kopplas i stället till agitationsrelaterade känslor: oro, rädsla, skuld och ångest – en känsla av att ett hot eller straff kan vänta.

Skillnaden är kliniskt användbar: den som ständigt känner att hen inte lever upp till sina drömmar mår ofta nedstämt, medan den som ständigt känner att hen sviker sina plikter mår ofta orolig och skuldtyngd. Båda handlar ändå om samma grundmekanism, ett gap mellan hur man är och hur man "borde" vara.

• Litet gap → Tillfredsställelse, motivation
• Realistiskt ideal → Positiv drivkraft
• Orealistiskt ideal eller börjag → Kroniskt missnöje eller kronisk oro

"Vi lider inte av gapet mellan var vi är och var vi vill vara. Vi lider av gapet mellan var vi är och var vi tror att vi borde vara."

Socialt jag: Den du tror andra ser

William James (1890) noterade att vi har flera "sociala jag" – olika versioner av oss själva beroende på vem vi är med.

"Looking-glass self" (Cooley, 1902): Vi formar vår självbild genom att föreställa oss hur andra ser oss. Vi speglar oss i andras reaktioner.

Implikationer

• Positiv feedback stärker självkonceptet
• Kritik kan internaliseras till negativ självbild
• Sociala medier skapar konstant jämförelse
• Olika kontexter kan aktivera olika självbilder

Den sista punkten hänger ihop med det som brukar kallas social jämförelse: vi bedömer oss själva inte i ett vakuum utan i relation till andra. Vem vi jämför oss med spelar stor roll – att jämföra sig "uppåt" med någon som ligger bättre till kan antingen inspirera eller krossa självkänslan, beroende på om målet känns nåbart eller inte.

Markus självscheman och det arbetande självkonceptet

Psykologen Hazel Markus visade 1977 att självkonceptet inte är en enda sammanhållen bild, utan uppbyggt av många självscheman – mentala strukturer kring specifika egenskaper eller domäner ("jag är sportig", "jag är en dålig kock", "jag är en omtänksam förälder"). Ett schema formas bara kring sådant du har starka, väl befästa uppfattningar om; på områden där du saknar tydlig uppfattning om dig själv ("aschematisk") är du i stället mer mottaglig för ny information utifrån.

Den insikten ledde till en bredare förståelse av hur självkonceptet fungerar i praktiken: bara en delmängd av alla dina scheman är aktiva och tillgängliga i medvetandet åt gången. Den delen kallas det arbetande självkonceptet – den tillfälliga, kontextberoende blandning av scheman som just nu styr hur du tänker, känner och agerar. Det är därför du kan uppleva dig som en annan person på ett jobbmöte än på en middag med barndomsvänner: det är inte två olika "jag", utan olika delar av samma lager av självscheman som aktiveras av olika sammanhang.

Hur självkonceptet formas

Självkonceptet byggs upp gradvis och förändrar karaktär genom livet. Små barn (upp till cirka 7 år) beskriver sig själva nästan uteslutande konkret och fysiskt – utseende, ägodelar, vad de kan göra ("jag kan cykla"). Under mellanbarndomen tillkommer jämförelser med andra och en förmåga att beskriva egna egenskaper mer psykologiskt ("jag är blyg", "jag är ärlig"). I tonåren, som sammanfaller med Eriksons identitetsstadium, blir självkonceptet mer abstrakt, mångfacetterat och ibland motsägelsefullt – samma person kan beskriva sig som både självsäker och osäker beroende på sammanhang. I vuxen ålder stabiliseras självkonceptet successivt, samtidigt som stora livshändelser (föräldraskap, karriärbyten, förluster) kan omforma delar av det även sent i livet.

De faktorer som formar innehållet i självkonceptet i varje skede är i huvudsak desamma:

Att förändra självkonceptet

Självkonceptet är inte hugget i sten – men det är ärligt talat trögrörligt. Forskningen visar att väl befästa självscheman tenderar att aktivt söka bekräftelse: vi lägger omedvetet märke till information som stämmer med vår befintliga självbild och tonar ned det som inte gör det, även när den nya informationen är positiv. Det är en av anledningarna till att en person med en länge befäst känsla av att vara "misslyckad" kan avfärda beröm som artighet snarare än ta det till sig. Förändring är alltså fullt möjlig, men går sällan via en enda insikt – det krävs upprepade, motstridiga erfarenheter över tid innan ett gammalt schema börjar omformas.

Du kan aktivt arbeta med det genom:

• Medvetenhet – Identifiera dina självuppfattningar
• Ifrågasättande – Är dessa uppfattningar sanna eller gamla berättelser?
• Nya erfarenheter – Beteende som utmanar självbilden, upprepat tillräckligt många gånger för att motverka bekräftelsebenägenheten ovan
• Självmedkänsla – Bemöt dig själv som du skulle en vän
• Terapi – KBT och schematerapi arbetar direkt med självkoncept