Dissociativ identitetsstörning (DID)

Vad är dissociativ identitetsstörning?

Dissociativ identitetsstörning innebär att en person har minst två distinkta identiteter eller personlighetstillstånd. Var och en kan ha ett eget sätt att tala, minnas och uppfatta omvärlden. Till detta kommer återkommande minnesluckor för vardagsinformation eller traumatiska händelser, för stora för att förklaras med vanlig glömska.

Ett identitetstillstånd tar över kontrollen av tanke och beteende under en period, ibland minuter, ibland längre. Den som växlat till en annan identitet kan sakna minne av vad som hände medan en annan identitet var i kontroll. Det handlar alltså inte bara om skiftande humör, utan om en mer sammanhållen förändring av hur personen upplever sig själv, minns och beter sig.

Diagnosen förutsätter att detta stör vardagen tydligt – arbete, relationer eller förmågan att fungera i grundläggande situationer. Enstaka känslor av att "inte riktigt vara sig själv" räcker inte för diagnosen.

Symtom vid dissociativ identitetsstörning

De två kärnsymtomen är identitetsväxlingar och minnesluckor. Runt dem finns ofta flera andra symtom kopplade till trauma och dissociation.

• Identitetsväxlingar. Andra kan märka förändrat tonfall, kroppshållning eller ordval. Vissa identiteter har egna namn, åldrar eller sätt att uppfatta sig själva.
• Minnesluckor. Att hitta saker i hemmet man inte minns att man köpt, bli påmind om samtal man inte minns, eller stora luckor i den egna livshistorien.
• Overklighetskänslor. Känslan av att stå bredvid sig själv eller att omvärlden känns dimmig kan förekomma, men är inte i sig samma sak som DID – se avsnittet om depersonalisation nedan.
• Påträngande traumaminnen. Flashbacks och plötsliga, ovälkomna minnesbilder av det som en gång hänt.
• Samsjuklighet. Depression, svår ångest, sömnproblem och självskadebeteende är vanligt förekommande vid sidan av själva dissociationen.

Vad orsakar dissociativ identitetsstörning?

DID är starkt kopplad till svår, upprepad traumatisering under tidig barndom. Det som beskrivs i samband med diagnosen är fysiskt, sexuellt eller emotionellt våld, eller allvarlig försummelse, som pågått innan barnets identitet hunnit bli sammanhållen.

Dissociation kan förstås som ett försvar – ett sätt att mentalt separera sig från något outhärdligt medan det pågår. Hos ett litet barn utan andra sätt att fly eller skydda sig kan den mekanismen bli den överlevnadsstrategi som finns tillgänglig. Se försvarsmekanismer för fler exempel på hur psyket hanterar det som annars vore outhärdligt.

Att mekanismen en gång skyddade ett barn förklarar varför den finns kvar långt senare, som vuxen, även när den inte längre behövs på samma sätt. Läkning handlar ofta om att förstå den kopplingen snarare än att bara vilja bort symtomen – se trauma och läkning.

Är DID samma sak som schizofreni?

Nej. Schizofreni är en psykossjukdom med hallucinationer och vanföreställningar, där personen tidvis förlorar kontakten med den delade verkligheten. DID är inget psykostillstånd – personen har vanligen intakt verklighetsuppfattning, men upplever sig ha flera distinkta identiteter.

Sammanblandningen är gammal och delvis språklig. Ordet schizofreni kommer av grekiskans ord för "klyva" och "sinne" – en beskrivning av att tankar, känslor och verklighetsuppfattning splittras inom en och samma person. Det handlar inte om flera personligheter i en kropp, trots att vardagsspråket ibland använder "schizofren" som synonym till just det.

De två tillstånden kräver dessutom helt olika behandling. Schizofreni behandlas i första hand med antipsykotisk medicinering. DID behandlas med traumafokuserad psykoterapi, se avsnittet om behandling nedan.

Hur skiljer sig DID från depersonalisation?

Vid depersonalisation och derealisation är identiteten intakt och sammanhållen – det är känslan av verklighet som förändras, inte vem personen är. Vid DID är det identiteten själv som är fragmenterad, i minst två distinkta delar, tillsammans med minnesluckor mellan dem.

En person med depersonalisation kan känna sig som en åskådare till sitt eget liv, men vet precis vem hen är och minns sin egen historia sammanhängande. Vid DID kan minnet självt vara delat mellan identiteterna, så att en del av personens liv är otillgänglig för en annan del.

Overklighetskänslor kan förekomma vid båda tillstånden, och vid DID är de vanliga. Det är kombinationen av identitetsfragmentering och minnesluckor – inte bara overklighetskänslan i sig – som skiljer diagnoserna åt.

Hur vanligt är dissociativ identitetsstörning?

Dissociativ identitetsstörning är en sällsynt diagnos i klinisk praxis. Den sätts efter lång tids utredning, ofta inom specialiserad psykiatrisk vård eller traumavård, snarare än vid ett första besök på en vårdcentral.

Termen "multipel personlighetsstörning", som fortfarande används i vardagsspråk, är den äldre benämningen på samma tillstånd. Den byttes ut mot dissociativ identitetsstörning eftersom det nya namnet bättre beskriver vad som faktiskt sker: inte flera separata personer i en kropp, utan en identitet som aldrig blivit integrerad till en sammanhållen helhet.

Populärkulturens skildringar – filmer och böcker om "multipel personlighet" – tenderar att dramatisera identitetsväxlingarna som teatraliska och plötsliga. I verkligheten är växlingarna oftast subtila och svåra för utomstående att lägga märke till, vilket är en av anledningarna till att diagnosen tar lång tid att fastställa.

Behandling av dissociativ identitetsstörning

Behandlingen är traumafokuserad psykoterapi i faser, anpassad efter var personen befinner sig. Den är sällan snabb, eftersom grunden – trygghet och stabilitet – måste finnas innan de svåraste minnena bearbetas.

• Stabilisering. Första fasen handlar om säkerhet i vardagen, känsloreglering och att bygga en fungerande samverkan mellan identiteterna, innan traumat bearbetas direkt.
• Bearbetning. När grunden finns kan traumaminnen bearbetas, ofta med metoder som används vid annat svårt trauma, till exempel EMDR eller kroppsorienterad terapi som somatic experiencing.
• Integration. Målet på sikt är ökad samverkan mellan identiteterna, snarare än att en av dem "vinner" över de andra.

Behandlingen sker inom psykiatrisk specialistvård, ofta med lång kontinuitet hos samma behandlare, eftersom förtroende är en förutsättning för att arbeta med det svåraste materialet.

När du ska söka hjälp

Sök hjälp när:

• Du upplever återkommande minnesluckor som stör vardagen, arbetet eller relationer
• Andra berättar om saker du sagt eller gjort som du inte minns
• Du känner att olika delar av dig tar över på sätt du inte kan styra
• Det finns självskadebeteende eller tankar på att skada dig själv

Vårdcentralen är ingången – därifrån går remiss vidare till psykiatrisk specialistvård om det behövs. Vet du inte var du ska vända dig först, se vart vänder jag mig. Känner du igen delar av det här men mest i form av återkommande flashbacks och överspändhet efter trauma, se komplex PTSD och PTSD för det bredare sammanhanget.

Coaching ersätter inte vård vid dissociativ identitetsstörning – det är en diagnos som hör hemma i specialiserad psykiatrisk vård. Vill du ha stöd i det som ligger runtomkring, som sömnrutiner, stresshantering eller hur du pratar om det på jobbet, kan coaching vara ett komplement vid sidan av vården.