Passiv aggressivitet

Vad är passiv aggressivitet?

Passiv aggressivitet är att uttrycka ilska eller missnöje indirekt i stället för att säga det rakt ut. Det märks som fördröjning, sarkasm, tystnad eller ett arbete utfört sämre än vanligt – aldrig som ett ord om vad som faktiskt är fel.

Exempel på passivt aggressivt beteende

Det gemensamma för alla formerna är att missnöjet aldrig sägs rakt ut. I stället kommuniceras det genom handling, eller genom en tystnad som är omöjlig att ta miste på men lika omöjlig att peka på i efterhand. Vanliga former:

• Fördröjning. Uppgiften blir liggande, svaret dröjer, mötet skjuts upp – utan att någon anledning ges.
• "Glömska". Att "glömma" precis det som personen egentligen inte ville göra.
• Suckar och tonfall. Ett ord sägs på ett sätt som gör att innebörden inte går att ta på, men budskapet ändå går fram.
• Ironi och undermeningar. "Vad bra att du äntligen kom" sagt med ett leende.
• Tyst behandling. Att helt sluta prata med någon, ibland i dagar, som ett sätt att straffa.
• Halvhjärtat utfört arbete. Uppgiften görs, men sämre än vanligt, för att visa missnöje utan att säga det.
• "Det är ingenting". Ett svar som i tonfallet betyder raka motsatsen, och som gör den som frågar vidare till problemet.

Är passiv aggressivitet en diagnos?

Nej. "Passiv-aggressiv personlighetsstörning" fanns med som egen diagnos i DSM-III (1980) men finns inte som egen diagnos i dagens DSM-5 – men den lever kvar i vardagsspråket, decennier efter att den slutade vara en diagnos. Passiv aggressivitet är i stället ett beskrivet beteendemönster – något människor gör i olika grad och i olika situationer, inte en diagnos man har.

Kalla därför ingen "en passiv-aggressiv person". Beskriv i stället beteendet: det hen gjorde just nu var passivt aggressivt. Skillnaden är inte semantisk. En etikett på personen låser fast, medan en beskrivning av handlingen går att prata om och ändra på.

Varför människor blir passivt aggressiva

Det är sällan kalkylerad elakhet. Oftast är mönstret inlärt, i en uppväxt eller en relation där öppen ilska var farlig, bestraffad eller helt otillåten. Den som aldrig fått lov att säga "jag är arg" rakt ut hittar andra vägar för samma känsla. Det indirekta uttrycket blir helt enkelt det enda tillgängliga.

I Sverige finns dessutom en kulturell komponent värd att nämna. Att undvika öppen konflikt brukar beskrivas som ett drag i svensk samtalskultur – konsensus, att inte "göra en sak av det", en suck hellre än ett rakt nej. Det gör inte alla svenskar passivt aggressiva, men det kan vara en del av varför en del växer upp i miljöer där öppen ilska sällan var tillåten, och där den indirekta vägen blev den enda inövade.

Det förändrar hur man kan bemöta det. En person som gör det medvetet för att skada kan svara på konfrontation. En person som gör det för att hen aldrig lärt sig något annat kan svara bättre på att bli bemött lugnt och konkret, och att få höra vad som faktiskt observerats. Se avsnittet om hur du bemöter det nedan.

Hur det ser ut hemma

I en parrelation eller mellan syskon tar mönstret ofta formen av tystnad som straff, sarkastiska kommentarer om vardagssysslor, eller att en uppgift man sagt ja till görs så slarvigt att den andra tar över. Och då slipper man ha gjort den utan att ha sagt nej. Stonewalling, att helt stänga av i ett samtal, hör till samma familj och beskrivs mer utförligt där.

Skillnaden mellan att dra sig undan och att straffa med tystnad ligger i om det tar slut i ett samtal. Att behöva femton minuter för att lugna ner sig innan man pratar vidare är rimligt och ofta klokt. Tystnad som varar i dagar, som eskalerar av minsta försök till kontakt, eller som aldrig mynnar ut i ett samtal om vad som hände – det är straff, inte paus.

Hur det ser ut på jobbet

På en arbetsplats syns mönstret ofta som fördröjda svar på mejl från en viss kollega, information som "glöms bort" att delas vidare, ironiska kommentarer i möten, eller ett arbete som utförs precis så dåligt att det inte går att klaga formellt men ändå skapar problem för andra. Konflikter på jobbet tar upp fler varianter och hur man hanterar dem i en hierarki där man inte alltid kan säga vad man vill.

Varför det är så svårt att bemöta

Ingenting konkret har sagts. Ett "det är ingenting" går inte att citera tillbaka. En sen fördröjning kan alltid förklaras med att det var mycket att göra. Den som till slut säger "jag känner att du är arg på mig" riskerar att höra "nej, det är du som inbillar dig det" – och står plötsligt själv med ansvaret för konflikten.

Det gör att den som utsätts ofta väntar för länge, samlar på sig frustration, och till slut brister i ett läge som ser oproportionerligt ut för alla utom hen själv. När samtalet spårar ur beskriver den upptrappningen och hur man bryter den innan den går för långt.

Hur du bemöter passiv aggressivitet

Benämn beteendet i stället för att gissa avsikten, be om det konkreta i klartext, sluta gissa vad suckar och tonfall betyder, och sluta straffa tillbaka med samma mynt. Fyra saker skiljer ett samtal som löser något från ett som bara upprepar mönstret:

• Benämn beteendet, inte avsikten. "Jag märker att du inte svarat på mina tre senaste mejl" går att prata om. "Du är passiv-aggressiv mot mig" bjuder in till försvar och förnekelse.
• Be om det konkreta i klartext. "Kan du svara inom ett dygn framöver?" är en fråga som går att säga ja eller nej till. Att sätta gränser tydligt, utan ursäktande, är en förutsättning för att det ska fungera.
• Sluta gissa. Att lägga tid på att tolka suckar och tonfall håller kvar mönstret. Fråga i stället rakt: "Är något fel? Jag vill gärna veta om det är något."
• Sluta straffa tillbaka. Att svara på tystnad med egen tystnad, eller på en ironisk kommentar med en egen, eskalerar och gör det svårare att någonsin reda ut vad som faktiskt hände.

Rak kommunikation och konstruktiv konflikthantering är färdigheter som går att öva upp, för den som utsätts likaväl som för den som själv använder mönstret.

Att känna igen det hos sig själv

De flesta känner igen sig i mönstret ibland, och det är inget att skämmas för. Det är vanligt att säga "nej då, det är lugnt" med sammanbitna tänder, att göra en uppgift sämre än man kan för att markera missnöje, eller att gå tyst i stället för att säga vad som stör. Ofta beror det på att öppen ilska känns farligt eller olämpligt – exakt samma inlärda mönster som beskrivs ovan, fast från andra hållet.

Att märka det hos sig själv i stunden är ett bra första steg. Fråga dig själv vad du egentligen känner och vad du skulle vilja säga om du fick säga det rakt ut. Att öva på att reglera känslan innan den läcker ut som sarkasm eller tystnad gör det lättare att i stället säga det direkt, eller invänta ett bättre tillfälle och faktiskt ta upp det då. Att hantera ilska tar upp hur man gör med känslan själv, innan den ska uttryckas till någon annan.

När det är läge att söka hjälp

Ett samtal, gärna med en professionell i rummet, är rimligt att överväga när:

• Mönstret är ständigt i en relation, inte enstaka tillfällen
• Ni försökt prata om det själva utan att komma vidare
• Tystnaden eller ironin används som straff snarare än som en paus
• Det gjort att en av er systematiskt undviker att ta upp saker

Coaching kan ge stöd i det som ligger runtomkring – hur man formulerar sig, hur man sätter gränser, hur man bryter ett upprepat mönster i en relation eller på jobbet. Ligger det djupare konflikter, en personlighetsproblematik eller mycket ackumulerad smärta bakom mönstret är det snarare parterapi eller psykoterapi som är rätt väg, via vårdcentralen.