Första gången känslan dyker upp
Du är 19 och har precis börjat på universitetet. Alla runt dig verkar veta exakt vad de gör. De ställer smarta frågor på föreläsningarna. De har redan läst kurslitteraturen. De pratar om framtidsplaner som om de hade en hemlig manual du aldrig fått.
Och du? Du sitter där och försöker se ut som att du förstår. Du googlar ord i smyg under föreläsningarna. Du säger "mm, absolut" när någon frågar om du har koll på tentan – när du egentligen inte ens vet vilken bok ni ska läsa.
Det tar för många år att förstå att nästan alla känner likadant. Att den där "manualen" inte existerar. Att de flesta fejkar tills de faktiskt lär sig.
Vad är egentligen imposter-syndromet?
Imposter-syndromet – eller "bedragarfenomenet" som det också kallas – är känslan av att du inte förtjänar din framgång.[1] Att du på något sätt lurat dig till där du är. Att det bara är en tidsfråga innan någon avslöjar att du egentligen inte kan någonting.
Det lustiga (eller snarare tragiska) är att det ofta drabbar kompetenta människor.[2] De som faktiskt har koll. De som presterar. De som andra ser upp till.
"Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet." Det där citatet brukar tillskrivas Einstein. Och om han kände så – ja, då kanske det är okej att vi andra också gör det.
Varför känns det så verkligt?
Okej, ska vi vara ärliga här? Det finns några anledningar till att imposter-syndromet är så jäkla övertygande:
- Du ser andras utsida, men din egen insida. Du vet om alla dina tvivel, misstag och osäkerheter. Men du ser bara andras polerade fasad.
- Du minns dina misslyckanden bättre än framgångarna. Den där gången du sa något dumt på mötet fastnar. De 47 smarta sakerna du sa – de glömmer du.
- Du flyttar målstolpen. Varje gång du lyckas med något höjer du ribban. "Okej, men det där var inte så svårt. Det RIKTIGA testet kommer nu."
Det här hjälper
Det finns ingen "bot" mot imposter-syndromet. Det dyker upp igen. Men det finns några saker som faktiskt hjälper:
1. Prata om det
Första gången någon säger till en studiekompis att de känner sig som en bluff, blir svaret ofta ett skratt av igenkänning – för att den andra känner EXAKT likadant. Ett sådant samtal förändrar allt. Plötsligt är man inte ensam längre.
2. Samla bevis mot din inre kritiker
Din hjärna är bra på att hitta bevis för att du suger. Så du måste aktivt samla motbevis. Skriv ner komplimanger du får. Spara mejl där någon tackar dig. Titta på dem när tvivlet slår till.
3. Acceptera att du inte behöver veta allt
Många tror att "riktiga" experter vet allt. Men de mest kompetenta människorna säger "jag vet inte" ganska ofta. Det är inte en svaghet – det är ärlighet.
4. Gör det ändå
Det här låter kanske som något Marcus Ek skulle säga, men: du behöver inte känna dig redo för att agera. Rädslan försvinner inte av att vänta. Den försvinner (lite) av att göra.
Till dig som känner igen dig
Om du läser det här och tänker "ja, men JAG är faktiskt en bluff" – stanna upp en sekund.
Bluffar söker inte upp artiklar om imposter-syndromet. Bluffar reflekterar inte över sin egen kompetens. Bluffar bryr sig inte om att bli bättre.
Det faktum att du oroar dig för att inte vara tillräckligt bra är, ironiskt nog, ett tecken på att du antagligen är det.
Du behöver inte ha allt på plats. Ingen har det. Vi går alla runt och improviserar och hoppas att ingen märker. Skillnaden är att vissa är bättre på att dölja det.
Så nästa gång du sitter i det där mötet och alla verkar ha koll – kom ihåg: minst hälften av dem känner precis som du. De är bara bra på att nicka övertygande.
Du är inte ensam. Och du är inte en bluff. Du är en människa som lär sig – precis som alla andra.
