Anhörig till någon med psykisk ohälsa

Vad innebär det att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa?

Att vara anhörig betyder att stå nära någon vars mående märks i ditt eget liv. Det kan vara en partner, ett syskon, en förälder, ett barn eller en nära vän.

Rollen ser olika ut beroende på vilken diagnos din närstående har, eller inte har fått. Men frågorna som följer med rollen är ofta desamma, oavsett om det handlar om depression, ångest, ätstörning, bipolaritet eller något annat.

Du undrar hur mycket du ska engagera dig, vad som är din uppgift och vad som inte är det, och hur du orkar över tid utan att själv gå under. Den här guiden svarar på de frågorna generellt. Handlar din situation specifikt om en närstående med depression, finns fler konkreta exempel i anhörigguiden om depression.

Kan jag behandla min närstående själv?

Nej. Du kan inte behandla någon du älskar, hur mycket du än vill det. Att stötta är något annat än att vara terapeut, och försöket att bli det skadar ofta både relationen och din egen hälsa.

Det är en av de vanligaste och mest kostsamma missuppfattningarna hos anhöriga. Du sitter för nära för att vara objektiv, och din närstående behöver dig som anhörig – inte som behandlare. Det du kan göra är att lyssna, finnas kvar och uppmuntra professionell hjälp. Det räcker, även när det känns som för lite.

Är det själviskt att orka ta hand om dig själv?

Nej. Att orka själv är inte egoism, det är en förutsättning för att kunna vara ett stöd över tid. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa bär ofta en belastning som sällan syns utåt.

Stöd riktat till anhöriga själva, inte bara till den som är sjuk, hänger samman med att anhöriga mår bättre och orkar finnas kvar längre.^[2] Ett tomt batteri laddar inte någon annans.

Vad gör jag om min närstående inte vill ha hjälp?

Du kan inte tvinga en vuxen människa till vård mot sin vilja, förutom under mycket begränsade förutsättningar som regleras i lag. Det är ett obekvämt men ärligt svar på en vanlig fråga.

Det du kan göra är att fortsätta visa att du finns där, utan att pressa eller ge ultimatum. Fokusera på det du faktiskt kan påverka: din egen relation till personen och ditt eget mående.

Ultimatum av typen "om du inte söker hjälp så..." brukar inte fungera. De ökar snarare avståndet, eftersom personen redan kämpar med skuld och skam. Fortsatt närvaro fungerar bättre än press, även om det känns långsammare.

Finns det tecken på att risken är akut gäller andra regler, se avsnittet om när du ska vara orolig på riktigt.

Gränser utan att överge.

Att sätta gränser mot någon du älskar kan kännas som att svika hen. Det är den vanligaste rädslan, men gränser och omtanke utesluter inte varandra.

En gräns handlar om vad du själv gör, inte om vad den andra ska göra. "Jag orkar inte prata om det här nu, men jag finns här imorgon" är en gräns, inte ett avslag.

Läs hela guiden till gränssättning för konkreta fraser och steg för steg-hjälp, särskilt avsnittet om gränssättning i nära relationer.

När ska jag vara orolig på riktigt?

Var extra uppmärksam om din närstående drar sig undan helt, pratar om att vara en börda för andra, eller plötsligt verkar lugnare efter en lång period av mörker. Det kan vara ett tecken på att ett beslut redan känns fattat.

Andra varningstecken är att ge bort ägodelar, avsluta relationer utan förklaring, eller prata om att inte vilja finnas kvar. Ta alla sådana signaler på allvar, även om de sägs i förbifarten eller som ett skämt.

Fråga rakt ut om du är orolig: "Har du tankar på att ta ditt liv?" Många tror att frågan i sig kan väcka tanken, men det stämmer inte. Att fråga ökar inte risken.^[1]

Vid självmordstankar.

Om din närstående har uttryckt tankar på att ta sitt liv, eller om du är osäker men orolig, ta det alltid på allvar. Du behöver inte veta säkert för att söka hjälp.

Vid akut fara: ring 112 eller åk direkt till närmaste psykiatriska akutmottagning.

Om faran inte är akut men du är orolig: kontakta din närståendes vårdcentral, eller ring 1177 för rådgivning dygnet runt.

Du kan också vända dig till Mind Självmordslinjen på 90101 (dygnet runt) eller Jourhavande medmänniska på 08-702 16 80 (kväll och natt). Det gäller både för din egen skull och för att få råd om hur du pratar med din närstående.

Det finns lagstiftning som i vissa fall gör det möjligt att vårda någon utan samtycke. Det är alltid vården som bedömer om förutsättningarna är uppfyllda, inte du. Vänd dig till vårdcentralen eller en psykiatrisk akutmottagning för en bedömning.

Var får jag eget stöd som anhörig?

Du behöver inte klara det här ensam. Anhöriglinjen, som drivs av Anhörigas Riksförbund, vänder sig specifikt till dig som är anhörig: 0200-239 500.

Ett samtal med en coach kan också vara ett stöd i vardagen, för att sortera dina egna tankar, inte för att behandla din närståendes sjukdom. Boka ett kostnadsfritt första samtal om du vill prata med någon om din situation.

Handlar din situation specifikt om en partner, förälder eller familjemedlem med depression, kan anhörigguiden om depression ge fler konkreta exempel på vad du kan säga och göra.