Strange Situation

Mary Ainsworths bakgrund

Mary Ainsworth var en amerikansk-kanadensisk utvecklingspsykolog som blev John Bowlbys viktigaste samarbetspartner. Hon arbetade med Bowlby i London på 1950-talet och delade hans intresse för anknytningsteorin.

Ainsworths stora bidrag var att utveckla metoder för att mäta anknytning empiriskt. Hennes observationsstudier i Uganda och Baltimore lade grunden för Strange Situation-metoden.

"Det viktigaste är inte hur barnet reagerar under separationen – utan hur det reagerar när föräldern kommer tillbaka." – Mary Ainsworth

Proceduren: 8 episoder

Strange Situation genomförs i ett laboratorium med ett standardiserat rum med leksaker. Barnet (vanligtvis 12-18 månader) utsätts för gradvis ökande stress genom separation och okänd person.

Vad man observerar

Forskare tittar särskilt på fyra typer av beteenden:

Det avgörande är återförenings-beteendet – hur barnet reagerar när modern kommer tillbaka. Detta avslöjar barnets inre arbetsmodell av relationen.

Den vanligaste missuppfattningen om metoden är att den mäter hur illa barnet tar separationen – att ett barn som gråter mycket när föräldern går skulle vara "otryggt anknutet". Så är det inte. Separationsreaktionen i sig säger förvånansvärt lite om anknytningskvalitet; både trygga och otrygga barn kan bli upprörda när föräldern lämnar rummet. Det är beteendet vid återföreningen – söker barnet tröst, låter det sig lugnas, eller undviker och ignorerar det föräldern – som klassificeringen bygger på.

De tre ursprungliga mönstren

Ainsworth identifierade ursprungligen tre anknytningsmönster. Ett fjärde (desorganiserad) lades till senare av Main och Solomon.

Mary Main och Judith Solomon lade till det fjärde mönstret 1990, efter att ha gått igenom videoinspelningar av barn som inte gick att klassificera enligt Ainsworths tre ursprungliga kategorier. Det var barn som visade motstridiga eller obegripliga beteenden vid återföreningen, till exempel att gå mot föräldern och sedan plötsligt frysa eller vända bort blicken. Mönstret sågs oftare hos barn som utsatts för misshandel, försummelse eller en förälder vars eget beteende var skrämmande snarare än tröstande. I den situationen bryter barnets naturliga strategi samman: att söka tröst hos den som skrämmer.

Vad avgör mönstret?

Ainsworth menade att anknytningsmönstret primärt avgörs av moderns sensitivitet – hennes förmåga att uppfatta och svara adekvat på barnets signaler.

Hur starkt är då sambandet i praktiken? En metaanalys av De Wolff och van IJzendoorn (1997) fann att sensitivitet har ett måttligt men konsekvent samband med trygg anknytning – svagare än vad Ainsworths ursprungliga formulering av teorin antydde, men för litet för att ensamt förklara varför ett barn utvecklar det ena eller andra mönstret. Andra faktorer spelar också roll, bland annat barnets eget temperament och familjens stressnivå. Det är en ärlig sammanfattning av evidensläget: sensitivitet är en viktig del av förklaringen, inte hela den.

Metodens styrkor och begränsningar

Kulturella variationer

Studier från olika länder visar att fördelningen av anknytningsmönster varierar mellan kulturer:

• Tyskland: Fler undvikande barn – kulturellt värde på självständighet och tidig separation.
• Japan: Fler ambivalenta barn – barn sällan lämnade med främlingar, separationen mer stressande.
• Israel (kibbutz): Fler ambivalenta – kollektiv barnuppfostran med flera vårdgivare.

Dessa variationer väcker frågor om huruvida metoden mäter samma sak i alla kulturer, eller om definitionerna av "trygg" anknytning är kulturellt betingade. Själva tolkningen av "undvikande" som ett otryggt mönster är ett bra exempel: i en kultur som värderar tidig självständighet kan samma beteende läsas som ett sunt svar på vardaglig vana vid separation, inte som ett tecken på en bristfällig relation. van IJzendoorn och Kroonenbergs metaanalys tolkade därför inte de tyska resultaten som att tyska barn generellt är sämre anknutna – utan som en påminnelse om att en klassificering utvecklad i ett amerikanskt medelklassurval inte utan vidare kan läsas som ett universellt mått.

Vad metoden mäter – och vad den inte mäter

Ett vanligt missförstånd är att Strange Situation mäter en egenskap hos barnet – som om "otrygg anknytning" vore en personlighetstyp barnet bär med sig till alla relationer. Så är det inte. Metoden klassificerar kvaliteten på en specifik relation, vid ett givet tillfälle.

Ett barn kan visa ett tryggt mönster med mamma och ett annat mönster med pappa eller en annan omsorgsperson – klassificeringen följer relationen, inte barnet. Det är också därför resultatet inte är huggen i sten: förändras familjens omständigheter (stress, separation, en ny omsorgsperson, förbättrat föräldrastöd) kan mönstret förändras vid en omtestning. Stabiliteten över tid är måttlig, inte hög – en tidig klassificering är en ögonblicksbild av en relation, inte en dom över barnets framtid.

Vad metoden används till i dag

Strange Situation är i första hand ett forskningsverktyg, inte ett kliniskt diagnosinstrument för enskilda barn. Att koda en observation korrekt kräver särskild certifiering och tar lång tid per barn, vilket gör metoden opraktisk för rutinmässig bedömning utanför forskningssammanhang. I longitudinella studier har den använts för att undersöka samband mellan tidig anknytning och senare social och emotionell utveckling – samband som är statistiskt konsekventa men måttliga, inte deterministiska. Ett barn med ett otryggt mönster vid 15 månader är inte "dömt" till problem senare i livet.

Vad metoden inte duger till är att på egen hand avgöra om ett enskilt barn far illa, om en förälder är en "dålig förälder", eller att förutsäga en specifik framtid för ett visst barn. Ett otryggt eller desorganiserat mönster i en enda 20-minuters observation är en signal att ta på allvar tillsammans med annan information – inte ett facit i sig. Kliniska bedömningar av omsorgssvikt bygger därför aldrig på en enskild Strange Situation-observation, utan på en bredare utredning över tid.

Det är också värt att skilja Strange Situation från de självskattningstest som används för att undersöka anknytning hos vuxna, till exempel de som beskrivs på vuxen anknytning eller i sajtens eget anknytningstest. De mäter något annat: en vuxens medvetna uppfattning om sina egna relationsmönster, ifylld av personen själv genom ett formulär – inte ett förspråkigt barns beteende, observerat av en utbildad bedömare i en standardiserad situation. Ett resultat på ett anknytningstest online säger därför ingenting om vad en Strange Situation-observation från barndomen hade visat, och omvänt. De två metoderna mäter anknytning på olika sätt, i olika åldrar, och ska inte tolkas som utbytbara.