Hur stabil är personligheten egentligen?
Svaret beror på vilken sorts stabilitet man frågar om, och de två blandas lätt ihop (Caspi, Roberts & Shiner, 2005). Rangordningsstabiliteten är hög: den som är mest samvetsgrann i en grupp 20-åringar tenderar fortfarande att vara relativt samvetsgrann jämfört med samma grupp vid 60 – men den är inte total, och den avtar något ju längre tid som går mellan mätningarna. Medelvärdesnivån är något helt annat: den förändras systematiskt genom livet, även när rangordningen mellan människor består (Roberts & Mroczek, 2008). Mönstret kallas mognadsprincipen (Roberts, Walton & Viechtbauer, 2006): med stigande ålder blir de flesta människor något mer målmedvetna och vänliga, och något känslomässigt stabilare, medan toppar av oro och impulsivitet dämpas.
Förändringarna är små år för år men ackumuleras över decennier – och sker även hos personer som aldrig gått i terapi eller aktivt "arbetat med sig själva". Den här artikeln fokuserar på mekanismerna bakom förändringen och på vad du själv kan påverka. Vill du läsa mer om hur mognadsprincipen ser ut i olika livsfaser finns en genomgång i artikeln om vuxenutveckling och åldrande.
Livshändelser och förändring
Stora livshändelser kan påverka personligheten:
- Första jobbet: Ökar samvetsgrannhet
- Parrelation: Minskar neuroticism (för lyckliga relationer)
- Föräldraskap: Ökar vänlighet och samvetsgrannhet
- Arbetslöshet: Kan öka neuroticism, minska samvetsgrannhet
- Sjukdom: Kan förändra personligheten i olika riktningar
- Trauma: Kan ha långvariga effekter
Effekterna är ofta måttliga och beror på hur händelsen hanteras.
Varför spelar sociala roller så stor roll?
En del av förklaringen till mognadsprincipen är att vuxenlivets roller – anställd, partner, förälder – bär med sig normer om ansvarstagande och samarbete. Att gå in i en roll som kräver att man kommer i tid, håller löften och tar hänsyn till andra tenderar att, över tid, forma beteendet i just den riktningen, oavsett om man aktivt försöker förändras eller inte (Bleidorn m.fl., 2018). Det är alltså inte i första hand enskilda dramatiska händelser som formar oss, utan de vardagliga krav som följer med en social roll, upprepade dag efter dag.
Här finns också en nyans värd att känna till: effekten av enskilda livshändelser har visat sig vara mindre robust och mer individuellt varierande än äldre studier antydde – samma händelse, till exempel arbetslöshet eller skilsmässa, kan påverka två personer i helt olika riktningar beroende på hur den tolkas och hanteras (Bleidorn m.fl., 2018). Det är rimligare att tänka sig livshändelser som tillfällen som kan utlösa förändring, snarare än som garantier för den.
Avsiktlig förändring
Kan vi medvetet förändra vår personlighet? Ny forskning ger hopp:
Terapi förändrar personlighetsdrag – snabbare än man trodde
En omfattande systematisk genomgång av interventionsstudier visade att psykoterapi leder till mätbara personlighetsförändringar, inte bara tillfällig symtomlindring (Roberts m.fl., 2017):
- Neuroticism minskar mest av alla drag – och tydligast hos dem som låg högt på draget innan behandlingen
- Extraversion ökar något
- Effekterna syns redan efter några veckors behandling, vilket är snabbare än forskarna tidigare räknat med
- Effekterna håller i sig, och tenderar snarast att öka något efter att behandlingen avslutats
- KBT och andra strukturerade terapiformer fungerar väl, men effekten verkar mindre bero på vilken specifik metod som används än på att behandlingen alls sker
Det är ett viktigt fynd: länge sågs psykoterapi som ett sätt att lindra symtom snarare än att förändra grundläggande drag. Det verkar inte stämma – neuroticism, som ligger bakom mycket av ångest och nedstämdhet, är faktiskt ett av de drag som svarar snabbast på behandling.
"Volitional change" – att välja att förändras
Studier visar att människor som vill förändra specifika personlighetsdrag faktiskt kan lyckas (Hudson & Fraley, 2015) – men inte genom att bara sätta upp mål som "jag ska bli mer utåtriktad". I studierna fick deltagarna i stället konkreta, vardagsnära beteendeuppgifter kopplade till det drag de ville stärka – till exempel att aktivt inleda ett samtal med en främling om man ville bli mer utåtriktad – och förde protokoll över hur det gick vecka för vecka. Det var uthålligheten i de konkreta beteendena, inte styrkan i avsikten, som förutspådde vem som faktiskt förändrades.
"Acting as if"
En strategi är att agera som om du redan har draget du vill utveckla. Vill du bli mer extrovert? Bete dig mer utåtriktat i konkreta, avgränsade situationer – och gradvis kan beteendet bli naturligt. Beteende formar identitet, snarare än tvärtom.
Biologiska gränser och ärftlighet
Personlighetsdrag är måttligt till starkt ärftliga. Tvillingstudier pekar mot att ungefär 40–60 procent av variationen mellan människor i drag som extraversion och neuroticism kan förklaras av genetiska skillnader (Bouchard & McGue, 2003). Det sätter en biologisk ram för hur mycket som rimligen går att sikta på: den genetiska komponenten avgör inte bara var man "startar", utan tycks också påverka hur mottaglig man är för miljöns och egna ansträngningars inverkan.
Det betyder inte att generna bestämmer allt. Ärftlighet beskriver variationen mellan människor i en population – inte hur mycket en enskild individ kan förändras. Samma siffra är förenlig både med att drag är trögrörliga och med att miljö och egen ansträngning gör verklig skillnad för den enskilda personen. Att dra slutsatsen att hög ärftlighet gör förändring omöjlig är en vanlig missuppfattning.
När personligheten förändras utan att man valt det
All personlighetsförändring är inte önskad eller gradvis. Skador i pannloben kan ge dramatiska och plötsliga förändringar av omdöme, impulskontroll och socialt beteende. Även demenssjukdomar, vissa hjärntumörer och långvarig, svår kronisk sjukdom kan förändra personlighetsdrag på sätt som inte har med mognad eller aktivt arbete att göra.
Skillnaden mot förändringen som beskrivs i resten av den här artikeln är att den är ofrivillig och ofta plötslig, snarare än något som byggs upp gradvis över år. Märker du eller någon i din omgivning en snabb och tydlig personlighetsförändring utan uppenbar förklaring är det något att ta upp med vården – inte något att försöka hantera på egen hand.
Vad är realistiskt?
Lättare att förändra
- Minska neuroticism (oro, ångest)
- Öka samvetsgrannhet (vanor, disciplin)
- Öka vänlighet (empati, samarbete)
Svårare att förändra
- Grundläggande extraversion
- Öppenhet för upplevelser
- Djupt rotade mönster
Förändring är möjlig men kräver tid, ansträngning och ofta stöd. Dramatiska omvandlingar är ovanliga – gradvis utveckling är mer realistiskt.
Mönstret hänger ihop med vilket drag det gäller, i linje med Big Five-modellens fem dimensioner: neuroticism och samvetsgrannhet är de drag som svarar bäst på både terapi och medveten ansträngning. Grundläggande extraversion och öppenhet ligger närmare det som brukar beskrivas som temperament. Det är biologiskt förankrade tendenser som märks redan i spädbarnsåldern och som är trögare att rubba.
Praktiska strategier
Identifiera målet
Vilket specifikt drag vill du förändra? Varför? Var konkret.
Små steg
Börja med små beteendeförändringar. "Agera som om" i specifika situationer.
Skapa strukturer
Miljö och vanor stödjer förändring. Förändra kontexten.
Sök stöd
Terapi, coaching eller stöttande relationer ökar chansen att lyckas.
Acceptans och förändring
En viktig insikt är att acceptans och förändring inte är motsatser:
- Acceptera din grundläggande natur – du behöver inte bli någon helt annan
- Arbeta med dina drag, inte mot dem
- Fokusera på beteende i kontext, inte på att "fixa" personligheten
- En introvert behöver inte bli extrovert – men kan lära sig sociala färdigheter
Självacceptans är ofta grunden för hållbar förändring.
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Roberts, B. W., & Mroczek, D. (2008). Personality trait change in adulthood. Current Directions in Psychological Science, 17(1), 31-35. doi:10.1111/j.1467-8721.2008.00543.x
- Roberts, B. W., et al. (2017). A systematic review of personality trait change through intervention. Psychological Bulletin, 143(2), 117-141. doi:10.1037/bul0000088
- Hudson, N. W., & Fraley, R. C. (2015). Volitional personality trait change: Can people choose to change their personality traits? Journal of Personality and Social Psychology, 109(3), 490-507. doi:10.1037/pspp0000021
- Bleidorn, W., et al. (2018). Personality trait stability and change. Personality Science, 1(1), 1-20.
- Caspi, A., Roberts, B. W., & Shiner, R. L. (2005). Personality development: Stability and change. Annual Review of Psychology, 56, 453-484. doi:10.1146/annurev.psych.55.090902.141913
- Roberts, B. W., Walton, K. E., & Viechtbauer, W. (2006). Patterns of mean-level change in personality traits across the life course: A meta-analysis of longitudinal studies. Psychological Bulletin, 132(1), 1-25.
- Bouchard, T. J., & McGue, M. (2003). Genetic and environmental influences on human psychological differences. Journal of Neurobiology, 54(1), 4-45. doi:10.1002/neu.10160