Vad teorin säger
Urie Bronfenbrenner formulerade sin utvecklingsekologi 1979 som en invändning mot hur utvecklingspsykologi bedrevs.[1] Fältet studerade barn i laboratorier, isolerade från det liv de faktiskt levde. Hans berömda formulering var att disciplinen hade blivit "vetenskapen om barns märkliga beteende i märkliga situationer med främmande vuxna under kortast möjliga tid".
Alternativet han föreslog var att betrakta utvecklingen som något som sker i ett system av miljöer, ordnade som lager runt barnet. Det avgörande draget är att lagren påverkar varandra: det som händer i förälderns arbetsliv når barnet, trots att barnet aldrig sätter sin fot på arbetsplatsen.
Modellen är alltså inte i första hand en teori om vad som utvecklas, utan om var utveckling äger rum. Den kompletterar därmed stadieteorier som Piagets och betonar samspelet på ett sätt som ligger nära Vygotskij.
De fem systemen
Mikrosystemet är de miljöer barnet befinner sig i direkt: hemmet, förskolan, klassrummet, fotbollslaget, kompisgänget. Här sker det dagliga samspelet, och här är påverkan mest omedelbar.
Mesosystemet är relationerna mellan mikrosystemen. Talar skolan och hemmet med varandra? Vet tränaren att något hänt i familjen? Ett barn vars miljöer hänger ihop har det lättare än ett vars miljöer inte känner till varandra – och just därför är samverkan skola–hem en av de mer verksamma insatserna. Se skola–hem-samverkan.
Exosystemet är miljöer barnet inte deltar i men som ändå påverkar det: förälderns arbetsplats och arbetstider, kommunens budget, skolans schemaläggning, socialtjänstens resurser. Ett skiftarbete som flyttas påverkar ett barn som aldrig sett arbetsplatsen.
Makrosystemet är kulturen: värderingar, lagstiftning, ekonomiska förhållanden, normer om hur barn ska uppfostras. Att svenska barn växer upp med föräldraförsäkring, förskola för alla och ett aga-förbud sedan 1979 är makrosystemfaktorer som gör en svensk uppväxt strukturellt olik en uppväxt någon annanstans.
Kronosystemet är tiden – både barnets ålder när något inträffar och den historiska period det växer upp i. En skilsmässa vid tre år är inte samma händelse som vid femton. Att växa upp med smarttelefon från tolv års ålder är inte samma uppväxt som en generation tidigare.
Ett konkret fall
Modellens värde syns tydligast när den tillämpas. Ta en trettonåring som slutat gå till skolan.
- Mikro: konflikt med en lärare, en vänskap som tagit slut, oro hemma.
- Meso: skolan har inte kontaktat hemmet, föräldrarna vet inte vad som hänt, ingen har helhetsbilden.
- Exo: en förälder har fått nya arbetstider och är inte hemma på morgnarna; elevhälsan har vakanser.
- Makro: synen på skolfrånvaro som ett individproblem snarare än ett systemproblem påverkar vilka insatser som erbjuds.
- Krono: frånvaron började under pandemins distansundervisning och har aldrig brutits.
Poängen är inte att alla nivåer alltid är lika viktiga, utan att en insats som bara riktas mot barnet – samtal om motivation – lämnar de flesta orsakerna orörda.
Modellen han själv reviderade
Här finns något som ofta faller bort, och det är den viktigaste punkten på den här sidan.
Under 1990-talet blev Bronfenbrenner alltmer kritisk mot sin egen teori – eller snarare mot hur den togs emot. Forskare hade tagit till sig kontexten men glömt bort utvecklingen. Man beskrev miljöer utan att förklara vad som faktiskt fick ett barn att förändras.[2]
Han omformulerade därför modellen till en bioekologisk teori med fyra komponenter, förkortade PPCT:[3]
- Process – de återkommande, ömsesidiga samspelen mellan barnet och dess närmiljö. Dessa kallade han proximala processer och beskrev dem som utvecklingens motor.
- Person – barnets egna egenskaper: temperament, förmågor, hur det bemöts av andra.
- Context – de fem systemen ovan.
- Time – både processernas regelbundenhet och den historiska tiden.
Vilken version citeras egentligen?
En genomgång av 25 studier som uppgav sig bygga på Bronfenbrenners teori fann att endast fyra använde den bioekologiska versionen fullt ut – merparten byggde på 1979 års modell, den han själv menade var otillräcklig.[4] Om du stöter på "Bronfenbrenners modell" i en uppsats eller utredning är det alltså värt att kontrollera vilken av dem som avses. Skillnaden är inte akademisk: den tidiga versionen pekar mot att förändra miljöer, den senare mot att förändra de dagliga samspelen i dem.
Var teorin används
Utvecklingsekologin är i dag en av de vanligaste tankeramarna i svensk socialtjänst, elevhälsa och barnpsykiatri – ofta utan att nämnas vid namn. Den ligger bakom utredningsmodeller som kartlägger barnets alla arenor i stället för bara symtomen, och bakom principen att insatser ska ske i barnets vardagsmiljö snarare än i ett mottagningsrum.
Den ger också en precis formulering av något som annars blir en klyscha: att det krävs en by för att fostra ett barn. I modellens språk betyder det att mesosystemet – kopplingarna mellan barnets miljöer – är en resurs i sig, oberoende av hur bra varje enskild miljö är.[5]
För föräldrar är den kanske mest användbara slutsatsen en avlastning. Föräldraskapet är ett mikrosystem bland flera, och långt ifrån allt som formar ett barn passerar genom det. Se även föräldrastilar.
Kritik
Svår att pröva. Teorin omfattar i princip allt som omger en människa, vilket gör den nästan omöjlig att motbevisa. Fullständiga test av modellen är sällsynta; oftast används den som en tankeram för att organisera material.
Beskrivande snarare än förutsägande. Den talar om var man ska titta, men gör få precisa förutsägelser om vad man kommer att hitta.
Underskattar arvet. Modellen ger biologin en undanskymd plats trots att den kallas bioekologisk. Beteendegenetiska fynd om hur barn delvis själva skapar sina miljöer – ett utåtriktat barn framkallar andra reaktioner än ett tillbakadraget – ryms bara delvis i "Person"-komponenten. Se genetik och psykologi och temperament.
Trots detta har den hållit i över fyrtio år, och skälet är förmodligen praktiskt snarare än teoretiskt: den ställer rätt frågor. När ett barn inte mår bra är "vad är det för fel på barnet?" nästan alltid en sämre utgångspunkt än "vad i barnets sammanhang gör att det ser ut så här?".
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Bronfenbrenner, U. (1979). The Ecology of Human Development: Experiments by Nature and Design. Harvard University Press.
- Bronfenbrenner, U., & Ceci, S. J. (1994). Nature-nurture reconceptualized in developmental perspective: A bioecological model. Psychological Review, 101(4), 568–586. doi:10.1037/0033-295x.101.4.568
- Bronfenbrenner, U., & Morris, P. A. (2006). The bioecological model of human development. I W. Damon & R. M. Lerner (red.), Handbook of Child Psychology (6:e uppl., vol. 1, s. 793–828). Wiley.
- Tudge, J. R. H., Mokrova, I., Hatfield, B. E., & Karnik, R. B. (2009). Uses and misuses of Bronfenbrenner’s bioecological theory of human development. Journal of Family Theory & Review, 1(4), 198–210. doi:10.1111/j.1756-2589.2009.00026.x
- Darling, N. (2007). Ecological systems theory: The person in the center of the circles. Research in Human Development, 4(3–4), 203–217. doi:10.1080/15427600701663023