Utveckling utifrån och in
Vygotskijs sociokulturella teori säger att barns tänkande utvecklas genom samspel med mer kunniga människor innan det blir en egen förmåga. Lärandet driver utvecklingen – inte tvärtom.
Lev Vygotskij (1896–1934) arbetade i Sovjetunionen under drygt ett decennium innan tuberkulosen tog honom vid 37 års ålder. Hans arbeten var förbjudna i Sovjet fram till 1956 och nådde västvärlden på allvar först på 1970-talet. Det förklarar en del av deras egendomliga status: en teori som är både klassisk och relativt nyanländ.
Vygotskijs grundtes är att högre mentala funktioner – planerad uppmärksamhet, medvetet minne, begreppsligt tänkande – har socialt ursprung. Han formulerade det som en allmän lag: varje funktion i barnets utveckling uppträder två gånger, först mellan människor och sedan inom barnet.[1] Barnet pekar först för att någon annan ska hämta något; först senare blir pekandet ett sätt att rikta den egna uppmärksamheten.
Kontrasten mot Piaget är instruktiv. Hos Piaget är barnet en ensam upptäcktsresande vars tänkande mognar genom eget handlande i världen, och undervisning kan i bästa fall vänta in mognaden. Hos Vygotskij är undervisningen inte något som följer utvecklingen utan något som drar den. De två perspektiven utesluter inte varandra, och modern utvecklingspsykologi använder båda – men de leder till olika pedagogik.
Den proximala utvecklingszonen
Vygotskijs mest spridda begrepp är zonen för närmaste utveckling, ofta förkortad ZPD efter engelskans zone of proximal development. Han definierade den som avståndet mellan vad barnet klarar självständigt och vad det klarar med vägledning av en mer kunnig person.[2]
Poängen är att ett prov som mäter vad barnet kan på egen hand fångar utvecklingen som redan är avslutad – "gårdagens utveckling", som Vygotskij uttryckte det. Det som håller på att växa fram syns bara när barnet får stöd. Två barn som presterar identiskt på ett test kan alltså befinna sig på helt olika ställen: det ena är färdigt med sitt steg, det andra står mitt i nästa.
Här ligger både begreppets styrka och dess svaghet. Det är en pedagogiskt fruktbar bild, men Vygotskij lämnade aldrig någon precis metod för att mäta zonen. Den kritiken återkommer nedan.
Stöttning – ett begrepp som inte är Vygotskijs
Ordet scaffolding, på svenska stöttning, myntades av Wood, Bruner och Ross 1976 – långt efter Vygotskijs död.[3] Det har sedan smält samman med ZPD så grundligt att de ofta presenteras som ett paket, men de är två saker.
Stöttning är det tillfälliga stöd som gör att någon klarar en uppgift de ännu inte behärskar. Det goda stödet kännetecknas av:
- Att det avtar. Byggnadsställningen ska tas bort. Stöd som permanentas har blivit ett hinder.
- Att det överlämnar ansvar. Målet är att barnet ska ta över kontrollen över uppgiften, inte att uppgiften ska bli gjord.
- Att det är anpassat i stunden. För mycket stöd gör arbetet meningslöst, för lite gör det omöjligt.
- Att det håller riktningen. En stor del av vuxenstödet handlar om att hålla kvar målet när barnet tappar bort det.
Den vanligaste missuppfattningen är att stöttning betyder att göra det lätt. Det motsatta gäller: stöttning är det som gör det möjligt att arbeta med något som fortfarande är svårt.
Språket som verktyg för tanken
Vygotskij tillskrev språket en särställning bland de kulturella redskapen. Räknesystem, kartor, skrift och alfabet är alla verktyg som människan uppfunnit för att arbeta på verkligheten – men språket riktas också mot oss själva.[4]
Han iakttog samma fenomen som Piaget: småbarn som pratar högt för sig själva medan de leker eller löser problem. Piaget kallade det egocentriskt tal och såg det som ett omoget stadium som skulle försvinna. Vygotskij menade att det tvärtom var början på något avgörande. Det privata talet är socialt tal som vänts inåt, och det ökar när uppgifterna blir svårare. Med tiden går det under jorden och blir inre tal – tänkandet självt.
Iakttagelsen har fått stöd i senare forskning: barn använder mer självriktat tal vid svåra uppgifter, och de som gör det presterar ofta bättre. Kopplingen till exekutiva funktioner är påtaglig – att tala sig igenom ett problem är en tidig form av självreglering, och tekniken används fortfarande av vuxna under press.
Leken hade en besläktad roll i teorin. I leken följer barnet regler som situationen inte kräver – att sova när man låtsas sova – och tränar därmed på att styras av något annat än impulsen. Det är i leken, skrev Vygotskij, som barnet är "ett huvud högre än sig självt".
Vad teorin har inneburit i praktiken
Vygotskij har fått större genomslag i pedagogiken än i utvecklingspsykologin som forskningsfält. Några konkreta avläggare:
- Dynamisk bedömning. Att pröva vad eleven klarar med hjälp, inte bara utan – och räkna in hur mycket hjälp som behövdes.
- Reciprocal teaching. Palincsar och Browns metod där elever turas om att leda läsförståelsearbete med fyra strategier: sammanfatta, ställa frågor, klargöra och förutsäga.[5] Metoden har genomgående gott stöd.
- Kamratlärande. Att den som just lärt sig något ofta är en effektiv förklarare, eftersom avståndet till den som inte kan är litet.
- Formativ bedömning. Idén att bedömningens syfte är att peka ut nästa steg snarare än att summera det gångna.
För skolans del knyter detta an till skolpsykologi och till inlärningsprinciper – Vygotskij ersätter inte betingningsforskningen, men han beskriver en annan del av det som händer i ett klassrum.
Invändningar
Begreppen är svåra att pröva. ZPD saknar operationell definition. Hur brett är avståndet, hur mäts det, och vad räknas som "vägledning"? Otydligheten har gjort begreppet populärt – det går att applicera på nästan allt – men samtidigt svårt att falsifiera.[6]
Verket är ofullbordat. Vygotskij dog mitt i arbetet och lämnade efter sig anteckningar, föreläsningar och artiklar snarare än ett färdigt system. Mycket av det som i dag kallas vygotskijanskt är efterföljarnas utbyggnader. Översättningarna har dessutom kritiserats för att ha jämnat ut motsägelser i originalet.
Kulturen får bära för mycket. I sin starkaste form gör teorin lite utrymme för biologiskt givna begränsningar och för individuella skillnader i inlärningsförmåga. Ett barn med betydande kognitiva svårigheter har en zon, men den flyttas inte hur långt som helst av bra undervisning.
Kvar står ändå en insikt som blivit så självklar att ursprunget glömts bort: att lärande i grunden är något som sker mellan människor innan det blir någons eget.
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Vygotskij, L. S. (1978). Mind in Society: The Development of Higher Psychological Processes. Harvard University Press.
- Vygotskij, L. S. (1934/1986). Thought and Language (A. Kozulin, övers.). MIT Press.
- Wood, D., Bruner, J. S., & Ross, G. (1976). The role of tutoring in problem solving. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 17(2), 89–100. doi:10.1111/j.1469-7610.1976.tb00381.x
- Wertsch, J. V. (1985). Vygotsky and the Social Formation of Mind. Harvard University Press.
- Palincsar, A. S., & Brown, A. L. (1984). Reciprocal teaching of comprehension-fostering and comprehension-monitoring activities. Cognition and Instruction, 1(2), 117–175. doi:10.1207/s1532690xci0102_1
- Chaiklin, S. (2003). The zone of proximal development in Vygotsky’s analysis of learning and instruction. I A. Kozulin m.fl. (red.), Vygotsky’s Educational Theory in Cultural Context. Cambridge University Press.