Posttraumatisk växt

Vad begreppet är

Posttraumatisk växt beskriver positiv psykologisk förändring som följd av kampen med en mycket påfrestande livshändelse. Begreppet formulerades av Richard Tedeschi och Lawrence Calhoun i mitten av 1990-talet, tillsammans med mätinstrumentet Posttraumatic Growth Inventory.^[1]

Två preciseringar är viktiga från början. För det första handlar det inte om att traumat i sig skulle vara utvecklande – växten tillskrivs kampen med efterspelet, inte händelsen. För det andra utesluter det inte lidande. Enligt teorin förekommer växt och kvarvarande besvär samtidigt, och en person kan uppfylla kriterier för PTSD och samtidigt rapportera betydande växt.

Idén är gammal. Att motgång kan fördjupa en människa finns i stoicismen, i religiösa traditioner och i litteraturen. Det nya var anspråket att göra fenomenet mätbart.

De fem domänerna

Instrumentet mäter förändring inom fem områden:

• Relationer till andra. Ökad närhet, större vilja att visa sig sårbar, mer medkänsla med andra som lider.
• Nya möjligheter. Vägar som öppnats och som inte funnits förut – ett byte av yrke, ett engagemang som vuxit fram ur erfarenheten.
• Personlig styrka. Insikten att man klarade något man inte trodde sig klara. Formuleras ofta som "om jag klarade det här klarar jag det mesta".
• Existentiell eller andlig fördjupning. Förändrad livsåskådning, tydligare relation till existentiella frågor.
• Uppskattning av livet. Förskjutna prioriteringar, större värde i det vardagliga.

Domänerna känns igen av många som gått igenom svår sjukdom, förlust eller kris, och det är en del av begreppets dragningskraft. Se även sorg och identitetskris.

Hur växten sägs uppstå

Modellen bygger på bilden av en jordbävning.^[2] Vi bär antaganden om världen – att den är någorlunda förutsägbar, rättvis och hanterbar. En tillräckligt allvarlig händelse raserar dem. Det som sedan sker är ett återuppbyggnadsarbete.

I den processen skiljer teorin på två sorters ältande. Det första är påträngande och ofrivilligt: tankar som kommer oombedda och gör ont. Det andra är avsiktligt och grubblande: ett medvetet försök att förstå. Enligt modellen är det övergången från det första till det andra som skapar förutsättningen för växt – och den sker sällan i ensamhet. Att kunna berätta för någon som lyssnar utan att försöka reparera är en central del.

Det förklarar också varför tid ensam inte räcker. Se ältande och oro för skillnaden mellan bearbetande och fastnande tänkande.

Mätproblemet

Här kommer invändningen som varje framställning borde ta med, och som ofta utelämnas.

Instrumentet frågar hur mycket en person anser sig ha förändrats till följd av händelsen. Det förutsätter tre saker på en gång: att personen minns hur hen var före, korrekt bedömer hur hen är nu, och riktigt tillskriver skillnaden händelsen. Ingen av dem är självklar.

Frågan har prövats direkt. I en studie följdes studenter över tid, med mätningar gjorda före en traumatisk händelse och efteråt. Sambandet mellan den växt de uppgav sig ha genomgått och den förändring som faktiskt uppmättes var svagt till obefintligt.^[3] De som rapporterade mest växt hade inte förändrats mer än de andra.

Senare arbeten har fördjupat kritiken.^[4] Den upplevda växten verkar delvis vara ett sätt att hantera situationen – en berättelse som gör det inträffade uthärdligt – snarare än en beskrivning av faktisk förändring. Det gör den inte oviktig; att kunna berätta om sitt liv på ett sätt som håller ihop har ett värde i sig. Men det är något annat än vad begreppet utlovar.

En metaanalys av longitudinella studier fann att faktisk positiv förändring efter svåra händelser förekommer, men i betydligt mindre omfattning än självskattningarna antyder.^[5] Flera forskare har därför argumenterat för att fältet behöver byta metod och mäta förändring prospektivt i stället för retrospektivt.^[6]

Vad som står sig

Kritiken avskaffar inte fenomenet. Det som håller efter granskningen är ungefär detta:

• Meningsskapande spelar roll. Att kunna infoga det inträffade i en sammanhängande berättelse om sitt liv hänger samman med bättre utfall. Se narrativ identitet.
• Förändrade prioriteringar är vanliga och verkliga. Att svår sjukdom eller förlust omvärderar vad någon lägger sin tid på syns även i beteende, inte bara i självskattning.
• De flesta återhämtar sig. Det mest robusta fyndet på hela traumaområdet är att den vanligaste banan efter en svår händelse är motståndskraft – varken bestående sammanbrott eller dramatisk växt, utan gradvis återgång.
• Berättelsen har ett eget värde. Även om den upplevda växten inte motsvarar mätbar förändring, kan den vara det som gör livet begripligt igen.

Risken med begreppet

Ett begrepp som detta kan göra skada, och det är värt att säga rakt ut.

När växt framställs som det förväntade utfallet blir den som bara är sönderslagen dubbelt drabbad: först av händelsen, sedan av upplevelsen att ha misslyckats med den. Formuleringar som "allt händer av en anledning" eller "det här kommer att göra dig starkare" är sällan till hjälp för den som befinner sig mitt i det, och de flyttar tyst ansvaret för utfallet till den drabbade.

Det finns heller inget stöd för att man bör växa. Att gå igenom något fruktansvärt och komma ut ungefär som förut är ett fullgott utfall, och det vanligaste.

Den rimliga hållningen är att posttraumatisk växt är något som kan uppstå och som är värt att uppmärksamma när det gör det – aldrig något att sträva efter eller efterfråga hos någon annan. I ett samtal betyder det att följa personens egen beskrivning i stället för att leta efter silverkanter. Vid kvarstående besvär efter trauma är det behandling som gäller, inte omtolkning: se PTSD.