Vanliga orsaker till hjärnskada
Med hjärnskada menas här en förvärvad skada – något som drabbar en hjärna som tidigare utvecklats normalt, till skillnad från medfödda tillstånd. De vanligaste orsakerna är:
- Stroke – blodpropp (infarkt) eller blödning som stryper syretillförseln till ett hjärnområde. Den vanligaste orsaken till förvärvad hjärnskada hos vuxna.
- Traumatisk hjärnskada (TBI) – yttre våld mot huvudet: fall, trafikolyckor, idrottsskador eller misshandel.
- Syrebrist (anoxi/hypoxi) – hjärtstopp, drunkningstillbud eller kvävning. Hippocampus och andra syrekänsliga områden drabbas ofta hårdast.
- Hjärntumör – både tumören själv och behandlingen (kirurgi, strålning) kan ge kognitiva följder.
- Infektion – hjärnhinneinflammation eller hjärninflammation kan lämna bestående skador, särskilt om behandling fördröjts.
Fokal och diffus skada
Vilka symtom en hjärnskada ger avgörs till stor del av var och hur utbredd skadan är. Det är den skillnaden, mer än skadans allvarlighetsgrad, som avgör om symtombilden blir specifik eller diffus.
Fokal skada är avgränsad till ett bestämt område – typiskt vid stroke eller en lokaliserad blödning. Symtomen följer direkt av vilken funktion det skadade området stod för: en vänstersidig skada ger ofta språkstörning, en högersidig skada ger ofta neglekt (se nedan).
Diffus skada är utspridd över stora delar av hjärnan – typiskt vid traumatisk hjärnskada, där hjärnan utsätts för kraftiga accelerations- och retardationskrafter som skadar nervtrådar (axoner) över hela hjärnan snarare än på en enda plats (Meythaler m.fl., 2001).[7] Symtombilden blir därför bredare och mindre specifik:[3]
- Nedsatt bearbetningshastighet (mycket vanligt)
- Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter
- Minnessvårigheter, särskilt för nyinlärning
- Generella exekutiva svårigheter
- Irritabilitet och emotionell labilitet
Specifika neuropsykologiska syndrom
De här syndromen är typexempel på fokal skada – var i hjärnan skadan sitter avgör vilket av dem som uppstår. Frontala skador ger oftare exekutiva svårigheter, vänstersidiga skador ger oftare språkstörning och högersidiga skador ger oftare neglekt.
Afasi
Språkstörning efter hjärnskada. Kan påverka tal, förståelse, läsning och skrivning. Olika typer beroende på skadans lokalisation.
Neglekt
Omedvetenhet om ena sidan av rummet/kroppen, vanligen vänster sida efter högersidig skada. Svårt att upptäcka själv.
Apraxi
Svårighet att utföra viljemässiga rörelser trots bevarad motorik. Kan inte visa hur man kammar sig på uppmaning.
Agnosi
Oförmåga att känna igen objekt eller ansikten trots intakt syn. Prosopagnosi = ansiktsblindhet.
Dysexekutivt syndrom
Svårigheter med planering, initiering, flexibilitet och impulskontroll. Ofta vid frontala skador.
De osynliga följderna
Symtom som syns utåt – förlamning, talsvårigheter – är sällan det som påverkar vardagen mest på sikt. Ofta väger de osynliga följderna tyngre, både för den drabbade och för omgivningen, just för att de inte syns och därför lätt misstolkas som ovilja eller personlighet snarare än en följd av skadan.
Hjärntrötthet
Den vanligaste och mest ihållande osynliga följden är en mental trötthet som inte står i rimlig proportion till ansträngningen – det som brukar kallas hjärntrötthet. Den kan uppstå redan efter en lindrig hjärnskakning, inte bara efter svåra skador. Läs mer om vad den innebär och hur den kan hanteras i hjärntrötthet.
Övriga vanliga följder som ofta går under omgivningens radar:
- Depression: Mycket vanligt efter stroke och TBI[2]
- Ångest: Oro för framtiden, rädsla för ny stroke
- Emotionell labilitet: Gråter eller skrattar lättare än förut
- Irritabilitet: Lägre tröskel för frustration
- Nedsatt initiativförmåga (apati): Brist på egen drivkraft att komma igång med saker – ofta det som är svårast för anhöriga att förstå, eftersom det lätt uppfattas som ovilja snarare än som en följd av skadan
- Personlighetsförändringar: Särskilt vid frontala skador
Bristande insikt (anosognosi)
Vissa hjärnskador ger nedsatt förmåga att inse sina egna svårigheter. Personen kan förneka problem som är uppenbara för omgivningen.[4] Detta är neurologiskt betingat, inte psykologiskt förnekande – och det är samtidigt en av de svåraste följderna för anhöriga att förhålla sig till, eftersom den inte går att argumentera eller övertyga bort. Det underlättar att veta att det inte handlar om att personen döljer eller förnekar sina svårigheter, utan att hjärnan bokstavligen saknar tillgång till den informationen.
Hjärnskakning och postcommotionellt syndrom
En hjärnskakning (lindrig traumatisk hjärnskada) ger vanligen kortvariga symtom – huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter, ljus- och ljudkänslighet – som klingar av inom dagar till några veckor. De allra flesta återhämtar sig helt.
En minoritet får besvär som kvarstår längre än tre månader. Detta kallas postcommotionellt syndrom (PCS) och omfattar samma typ av symtom som vid den akuta skakningen, men förlängda: ihållande huvudvärk, trötthet, koncentrationssvårigheter, sömnstörning, irritabilitet och ibland ångest eller nedstämdhet (Ryan & Warden, 2003).[8]
Risken för långdragna besvär är inte alltid kopplad till hur kraftig skakningen var – psykologiska faktorer som stress, ångest och tidigare huvudvärksbesvär spelar också in. Den som får kvarstående symtom bör därför utredas snarare än bara "vänta ut" det, och en gradvis, stegrad återgång till aktivitet rekommenderas i dag i stället för total vila under lång tid.
Neuropsykologisk bedömning
Efter hjärnskada är neuropsykologisk utredning viktig för att:[1]
- Kartlägga kognitiva styrkor och svagheter
- Planera rehabilitering
- Bedöma arbetsförmåga och körlämplighet
- Följa återhämtning över tid
- Informera patient och närstående
Se neuropsykologisk utredning för mer om testprocessen.
Utredningen görs vanligen inte i det akuta skedet utan när personen är medicinskt stabil, ofta några veckor till månader efter skadan. Det är tillräckligt tidigt för att kunna styra rehabiliteringen, men tillräckligt sent för att resultatet ska spegla ett mer varaktigt läge snarare än den akuta chocken.
Rehabilitering
Hjärnans plasticitet möjliggör återhämtning, och förbättringstakten följer samma mönster som vid annan plasticitetsdriven återhämtning: som störst under de första veckorna till månaderna, avtagande men inte utslocknad därefter (se neuroplasticitet för mekanismen bakom).[5] Rehabilitering omfattar:
- Fysioterapi: Motorisk träning
- Arbetsterapi: Vardagsaktiviteter och hjälpmedel
- Logoped: Tal- och språkträning
- Neuropsykolog: Kognitiv träning och strategier
- Kurator: Psykosocialt stöd
Läs mer i kognitiv rehabilitering.[6]
Var vården finns
Vid akuta symtom – plötslig förlamning, talsvårigheter eller medvetandepåverkan – larma alltid. I efterförloppet går vägen vanligen via vårdcentralen, som remitterar vidare till neurologisk eller neurorehabiliterande klinik beroende på skadans art, och som vid kvarstående kognitiva svårigheter kan remittera till neuropsykologisk utredning. Ring 1177 för vägledning om var du eller en anhörig bör vända er.
Återhämtning och prognos
Återhämtningen är individuell och beror på:
- Skadans omfattning och lokalisation
- Ålder vid skadan
- Kognitiv nivå före skadan
- Tillgång till rehabilitering
- Socialt stöd
- Motivation och engagemang
Snabbast återhämtning sker de första 6-12 månaderna, men förbättring kan fortsätta i flera år, särskilt med aktiv träning och anpassning.
Efter stroke sker den mesta motoriska återhämtningen redan under de första tre till sex månaderna, medan kognitiva och emotionella följder ofta har ett längre och mer utdraget förlopp (Cramer, 2008).[9] Efter traumatisk hjärnskada är tidsförloppet mer utspritt – ju svårare skada, desto längre kan förbättringsfönstret vara.
För familjen är prognosen sällan en rak linje. Perioder av tydlig förbättring kan följas av platåer där ingenting verkar hända, vilket lätt uppfattas som bakslag men oftast bara är en normal del av förloppet. Att förstå det mönstret i förväg gör det lättare att hålla ut genom de perioder då framstegen inte syns.
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Lezak, M. D., Howieson, D. B., Bigler, E. D., & Tranel, D. (2012). Neuropsychological Assessment (5th ed.). Oxford University Press.
- Hackett, M. L., Yapa, C., Parag, V., & Anderson, C. S. (2005). Frequency of depression after stroke: A systematic review of observational studies. Stroke, 36(6), 1330-1340. doi:10.1161/01.str.0000165928.19135.35
- Rabinowitz, A. R., & Levin, H. S. (2014). Cognitive sequelae of traumatic brain injury. Psychiatric Clinics of North America, 37(1), 1-11. doi:10.1016/j.psc.2013.11.004
- Prigatano, G. P. (2005). Disturbances of self-awareness and rehabilitation of patients with traumatic brain injury. Professional Psychology: Research and Practice, 36(4), 339-346. doi:10.1097/00001199-200501000-00004
- Wilson, B. A., Gracey, F., Evans, J. J., & Bateman, A. (2009). Neuropsychological Rehabilitation: Theory, Models, Therapy and Outcome. Cambridge University Press.
- Cicerone, K. D., et al. (2011). Evidence-based cognitive rehabilitation: Updated review of the literature from 2003 through 2008. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 92(4), 519-530. doi:10.1016/j.apmr.2010.11.015
- Meythaler, J. M., Peduzzi, J. D., Eleftheriou, E., & Novack, T. A. (2001). Current concepts: Diffuse axonal injury-associated traumatic brain injury. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 82(10), 1461-1471. doi:10.1053/apmr.2001.25137
- Ryan, L. M., & Warden, D. L. (2003). Post concussion syndrome. International Review of Psychiatry, 15(4), 310-316. doi:10.1080/09540260310001606692
- Cramer, S. C. (2008). Repairing the human brain after stroke: I. Mechanisms of spontaneous recovery. Annals of Neurology, 63(3), 272-287. doi:10.1002/ana.21393