Vad hypotesen säger
Evolutionär mismatch – missanpassning – uppstår när en egenskap som gynnades under de förhållanden där den formades hamnar i en miljö som förändrats snabbare än arvsmassan hinner följa efter. Egenskapen är inte defekt. Den är utom sitt sammanhang.[1]
Tidsförhållandena förklarar varför det blir så. Människosläktet har levt som jägare och samlare under den absoluta merparten av sin historia. Jordbruket är ungefär tiotusen år gammalt, industrisamhället ett par hundra, dygnet-runt-belysning och sockeröverflöd knappt hundra, och den ständigt uppkopplade telefonen ett par decennier. Genetisk anpassning arbetar långsammare än så för egenskaper som beror på många gener.
Begreppet är centralt inom darwinistisk medicin, där Randolph Nesse och George Williams på nittiotalet argumenterade för att många moderna sjukdomar bäst förstås som normala system i onormal miljö snarare än som fel i konstruktionen.[2] Se även naturligt urval och adaptation.
Fyra tydliga fall
Mat
Preferensen för fett, socker och salt var träffsäker när sådant var sällsynt och energitätt. Samma preferens i en miljö där kalorier är billiga och tillgängliga dygnet runt ger ett annat utfall. Ultraprocessad mat är dessutom konstruerad för att träffa preferenserna hårdare än något naturligt gör.
Ljus och sömn
Dygnsrytmen ställs av ljus. Under nästan hela vår historia betydde ljus dag och mörker natt, med en skymning däremellan. Elektriskt ljus på kvällen skjuter fram den inre klockan medan väckarklockan står kvar, och resultatet blir en kronisk fasförskjutning. Det är en av de mest väldokumenterade mismatcherna vi har – se sömn.
Rörelse
Jägar-samlarsamhällen präglas av måttlig daglig aktivitet: några timmars gång, periodvis tyngre arbete, mycket vila. Det moderna mönstret – långa stillasittande pass avbrutna av korta högintensiva – är närmast dess motsats. Fysisk aktivitet har måttliga men konsekventa effekter på nedstämdhet och ångest, och en del av förklaringen kan vara att den återställer något förväntat.
Akut mot kronisk stress
Stressystemet är byggt för hot som uppstår, avgörs och tar slut. Det mobiliserar energi, skjuter upp matsmältning, immunförsvar och reparation, och återgår sedan. Moderna påfrestningar – ekonomi, arbetsplatskonflikter, långsamma besked – har samma aktiverande verkan men inget avslut. Se stressystemet och autonoma nervsystemet.
Vad det betyder för psykisk ohälsa
Mismatch-perspektivet gör en viktig omtolkning: reaktioner som ser irrationella ut framstår som begripliga system i fel omgivning. Ångest inför att tala inför en grupp är inte ett tankefel utan ett socialt bevakningssystem som en gång skyddade mot utstötning. Sockersug är inte karaktärssvaghet.
Det är kliniskt användbart, eftersom det avlastar skuld utan att förneka problemet. Men det får inte dras för långt. Två invändningar är viktiga:
- Att något är begripligt gör det inte ofarligt. Depression medför lidande och risk oavsett hur den uppstod.
- Förklaringen räcker inte som behandling. Att veta varför ett system reagerar som det gör förändrar inte i sig reaktionen. Se evolutionär psykiatri för hur resonemanget tillämpas kliniskt.
Var hypotesen tar slut
Mismatch är en förklaringsmodell med tydliga svagheter, och de bör sägas rakt ut.
Evolutionen har inte stannat. Laktostolerans hos vuxna spred sig i norra Europa på några tusen år, och antalet kopior av amylasgenen varierar med hur stärkelserik en befolknings kost varit.[6] Anpassning till nya förhållanden sker snabbare än den enkla versionen antar.
Den ursprungliga miljön var inte en enda miljö. Människan har levt i savann, skog, kust och tundra. Att tala om den miljö vi anpassats till slätar över stora skillnader, och kunskapen om förhistoriska levnadsvillkor är dessutom begränsad.
Risken för efterhandsförklaringar. Nästan vilket modernt problem som helst kan ges en berättelse om hur det en gång var funktionellt. Sådana berättelser är svåra att motbevisa och därför vetenskapligt svaga. Kraven som ställts upp är att en mismatch-hypotes ska specificera vilken anpassning det gäller, vilken miljöförändring som brutit sammanhanget, och vilken prövbar förutsägelse det ger.[5]
Moderniteten är inte enbart ett problem. Barnadödligheten har rasat, svälten är ovanlig i stora delar av världen och medellivslängden har fördubblats. En hypotes som bara letar efter vad som blivit sämre ger en skev bild.
Vad man faktiskt kan göra med den
Mismatch-hypotesen är bäst som verktyg för att generera hypoteser, inte som livsstilsprogram. Slutsatsen är inte att leva som för tiotusen år sedan – det vore varken möjligt eller önskvärt. Den är snävare: när något systematiskt skaver, är en av frågorna värda att ställa vilken förväntad ingrediens som saknas eller finns i överskott.
De ingredienser som har bäst stöd är också de minst uppseendeväckande: dagsljus tidigt på dagen, mörker på kvällen, regelbunden rörelse av måttlig intensitet, mat som inte är konstruerad för att överträffa sig själv, återkommande kontakt med ett litet antal människor över tid, och perioder utan pågående larm. Inget av detta är nytt, och inget av det behöver evolutionsteori för att motiveras. Men modellen förklarar varför just de sakerna återkommer.
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Li, N. P., van Vugt, M., & Colarelli, S. M. (2018). The evolutionary mismatch hypothesis: Implications for psychological science. Current Directions in Psychological Science, 27(1), 38–44. doi:10.1177/0963721417731378
- Nesse, R. M., & Williams, G. C. (1994). Why We Get Sick: The New Science of Darwinian Medicine. Times Books.
- Dunbar, R. I. M. (1992). Neocortex size as a constraint on group size in primates. Journal of Human Evolution, 22(6), 469–493. doi:10.1016/0047-2484(92)90081-j
- Tinbergen, N. (1951). The Study of Instinct. Oxford University Press.
- Gluckman, P. D., & Hanson, M. A. (2006). Mismatch: Why Our World No Longer Fits Our Bodies. Oxford University Press.
- Lieberman, D. E. (2013). The Story of the Human Body: Evolution, Health, and Disease. Pantheon Books.
Den sociala mismatchen
Den intressantaste tillämpningen på psykologi handlar om det sociala livets skala. Robin Dunbar konstaterade att gruppstorleken hos primater samvarierar med hjärnbarkens storlek och skattade den mänskliga siffran till ungefär 150 stabila relationer.[3] Ungefär så stora var de grupper vi levde i.
I en sådan grupp fungerar social jämförelse rimligt. Du jämför dig med ett dussin personer i din egen ålder och närhet, och de flesta är bäst på något. I ett medielandskap jämför man sig i stället med de mest framgångsrika i hela världen inom varje enskild dimension. Utfallet blir systematiskt nedslående, och mekanismen som producerar det är densamma som en gång gav användbar information. Se sluta jämföra dig med andra.
Hit hör också begreppet superstimuli. Niko Tinbergen visade att djur ofta reagerar starkare på överdrivna attrapper än på det verkliga föremålet – fåglar som föredrar ett större, mer prickigt konstgjort ägg framför sitt eget.[4] Mycket i den moderna miljön är byggt enligt samma princip: konstruerat för att träffa ett system hårdare än verkligheten gör det. Sociala medier, spel och processad mat är alla superstimuli i den meningen.
Ensamhet passar in i samma resonemang. Att vara avskild från gruppen var förr livsfarligt, och den obehagskänsla som driver oss tillbaka mot andra var funktionell. I ett samhälle där en stor andel bor ensamma kan larmet gå permanent utan att någon återförening sker.