Att det förekommer
Falska erkännanden är inte en teoretisk möjlighet. I amerikanska fall där en dömd person senare friats genom DNA-bevisning hade ungefär en fjärdedel erkänt brottet eller lämnat självbelastande uppgifter.[1] Det är personer vars oskuld är fastställd med en säkerhet som få rättsliga avgöranden når.
Sverige har sitt eget välkända fall. Sture Bergwall, under en period känd som Thomas Quick, erkände ett stort antal mord under vård på rättspsykiatrisk klinik och dömdes för åtta av dem mellan 1994 och 2001. Han tog senare tillbaka samtliga erkännanden, och åren 2010–2013 undanröjdes alla åtta domarna genom resning. Fallet blev en av de mest omfattande rättsskandalerna i svensk historia, och granskningarna pekade bland annat på ledande förhör, terapeutisk påverkan och att uppgifter som inte stämde med utredningsmaterialet tolkades bort.
Det gemensamma i sådana fall är sällan att någon ljugit medvetet. Oftare handlar det om ett samspel mellan en pressad situation, en förhörsmetod byggd på antagandet om skuld, och en person med förhöjd sårbarhet.
Tre typer
Saul Kassin och Lawrence Wrightsman föreslog 1985 en indelning som fortfarande används.[2]
Frivilliga erkännanden lämnas utan yttre press. Motiven varierar: att skydda någon annan, att söka uppmärksamhet, en önskan om straff, eller psykisk sjukdom. Uppmärksammade brott drar regelmässigt till sig sådana erkännanden.
Framtvingade medgörliga erkännanden är den vanligaste typen. Personen vet att hen är oskyldig men erkänner ändå för att få slut på situationen – förhöret har pågått i timmar, hen är utmattad, och erkännandet framstår som den enda vägen ut. Det är ett kortsiktigt beslut fattat under stark press, ofta med föreställningen att missförståndet reds ut senare.
Framtvingade internaliserade erkännanden är de mest svårbegripliga. Här kommer personen att faktiskt tro att hen begått brottet. Det förutsätter vanligen att minnet av den aktuella tiden är svagt – berusning, sömnbrist, lång tid sedan – och att förhörsledaren presenterar övertygande "bevis". Personen börjar då fylla i luckor och kan utveckla vad som upplevs som minnen av händelsen. Se vittnespsykologi om hur minnen kan konstrueras.
Förhöret
Forskningen pekar tydligt på metoden snarare än på individen. Två huvudmodeller står mot varandra.
Den anklagande modellen, i USA främst Reid-tekniken, utgår från att den förhörde är skyldig och syftar till att bryta ned förnekanden. Verktygen är isolering, avvisande av invändningar, konfrontation med bevis, samt två grepp som forskningen ägnat särskild uppmärksamhet:
- Minimering – att tona ned gärningens allvar och erbjuda en moralisk utväg ("vem som helst hade reagerat så"). Det signalerar underförstått mildare påföljd utan att något löfte ges.
- Maximering – att överdriva bevisläget och konsekvenserna av att neka.
- Falska bevis – att påstå att det finns fingeravtryck eller vittnen som inte existerar. Detta är tillåtet i amerikanska förhör och har i experiment visat sig kraftigt öka andelen falska erkännanden. Det är inte tillåtet i svenska förhör.
Den informationsinsamlande modellen, utvecklad i Storbritannien som PEACE efter flera uppmärksammade justitiemord, vänder på premissen. Målet är att få fram uppgifter, inte ett erkännande. Den förhörde får berätta fritt och utan avbrott innan frågor ställs, och eventuella motsägelser tas upp först i ett sent skede.
En metaanalys som jämförde modellerna fann att den anklagande gav fler erkännanden totalt – men att ökningen till stor del bestod av falska erkännanden, medan den informationsinsamlande gav fler sanna utsagor och mer användbar information.[3] Sverige och övriga Norden har i huvudsak följt den senare linjen.
Vilka som är särskilt sårbara
- Ungdomar. Kraftigt överrepresenterade i dokumenterade fall. Omogen konsekvenstänkande, större följsamhet mot auktoriteter och sämre förståelse för sina rättigheter.
- Personer med intellektuell funktionsnedsättning. Högre eftergivenhet, större benägenhet att söka bekräftelse hos förhörsledaren och svårare att stå emot upprepade påståenden.
- Personer med psykisk ohälsa. Särskilt vid tillstånd som påverkar verklighetsuppfattning, minne eller självbild.
- Sömnbrist. I experiment mer än fördubblade sömnbrist andelen som skrev under ett falskt påstående.
- Hög suggestibilitet. Gísli Guðjónsson utvecklade ett mätinstrument för hur mycket en persons utsaga förändras av ledande frågor och negativ återkoppling – ett mått som används i svenska rättspsykologiska bedömningar.[4]
Ett återkommande drag hos oskyldiga är dessutom paradoxalt: de avstår oftare från sin rätt till försvarare och till tystnad än skyldiga gör, i tron att sanningen kommer att framgå av sig själv. Just den tilliten till att oskuld skyddar gör dem mer utsatta.
Hur erkännandet färgar allt annat
Det mest oroande fyndet handlar om vad som händer efter att ett erkännande finns i akten.
Kassin har visat att ett erkännande inte bara läggs till bevisningen – det förändrar den övriga.[5] Vittnen som fått veta att den misstänkte erkänt blev mer säkra på sina identifieringar. Personer som granskade handstilsprov ändrade sina bedömningar i den riktning erkännandet pekade. Även bedömare med teknisk utbildning påverkades.
Det innebär att den oberoende bekräftelse som senare framstår som stödjande i själva verket kan ha uppstått ur erkännandet. Bevisen ser samstämmiga ut, men samstämmigheten är delvis skapad i efterhand.
Till detta kommer att vi är dåliga på att avgöra vilka erkännanden som är sanna. I studier där deltagare fick bedöma inspelade erkännanden – hälften äkta, hälften iscensatta – låg träffsäkerheten nära slumpen, och poliser presterade inte bättre än studenter, bara mer självsäkert.
Vad som skyddar
- Inspelning av hela förhöret.[6] Den enskilt viktigaste åtgärden. Utan inspelning finns bara två versioner av vad som sades, och den ena kommer från en myndighetsperson.
- Informationsinsamlande metodik i stället för anklagande.
- Förbud mot falska bevis – vilket gäller i Sverige.
- Tidsgränser och pauser. De flesta dokumenterade falska erkännanden har föregåtts av mycket långa förhör.
- Särskilt stöd för sårbara. Försvarare, vårdnadshavare eller annan lämplig vuxen vid förhör med unga och personer med funktionsnedsättning.
- Kontroll av innehållet. Ett äkta erkännande innehåller uppgifter som bara gärningspersonen kan känna till och som inte läckt genom förhöret. Det kräver att förhörsledaren håller inne med detaljer – vilket förutsätter en förhörskultur inriktad på att pröva, inte på att bekräfta.
Den bredare lärdomen ligger nära socialpsykologins klassiska fynd om hur långt vanliga människor kan förmås gå under tillräckligt stark situationspress. Se lydnad och trovärdighetsbedömning.
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Drizin, S. A., & Leo, R. A. (2004). The problem of false confessions in the post-DNA world. North Carolina Law Review, 82, 891–1007.
- Kassin, S. M., & Wrightsman, L. S. (1985). Confession evidence. I S. M. Kassin & L. S. Wrightsman (red.), The Psychology of Evidence and Trial Procedure (s. 67–94). Sage.
- Meissner, C. A., Redlich, A. D., Michael, S. W., m.fl. (2014). Accusatorial and information-gathering interrogation methods and their effects on true and false confessions: A meta-analytic review. Journal of Experimental Criminology, 10(4), 459–486. doi:10.1007/s11292-014-9207-6
- Gudjonsson, G. H. (2003). The Psychology of Interrogations and Confessions: A Handbook. Wiley.
- Kassin, S. M. (2012). Why confessions trump innocence. American Psychologist, 67(6), 431–445. doi:10.1037/a0028212
- Kassin, S. M., Drizin, S. A., Grisso, T., m.fl. (2010). Police-induced confessions: Risk factors and recommendations. Law and Human Behavior, 34(1), 3–38. doi:10.1007/s10979-009-9188-6