Schizotypt personlighetssyndrom (STPD)
Viktigt: Den här sidan är allmänbildande och ersätter inte en bedömning av legitimerad vårdpersonal. Endast läkare eller psykolog kan ställa diagnos. Känner du igen dig – kontakta din vårdcentral.
Schizotypt personlighetssyndrom kännetecknas av ett genomgripande mönster av sociala svårigheter, egendomliga tankar och beteenden samt en obekvämhet i nära relationer som inte går över med tiden.
I korthet
- Tillhör: Kluster A (udda eller excentriska)
- Förekomst: Uppskattningsvis 3–4 procent av befolkningen
- Diagnos: ställs av läkare eller psykolog, tidigast i vuxen ålder
- Behandling: psykoterapi i första hand
Vad schizotypt personlighetssyndrom innebär
Personer med STPD upplevs ofta som annorlunda på ett sätt som är svårt att sätta fingret på – i klädsel, sätt att prata eller vad de intresserar sig för. Det centrala är inte excentriciteten i sig, utan att den kombineras med sociala svårigheter och ett tankesätt som avviker från omgivningens.
Till skillnad från schizoid personlighetssyndrom, där ensamheten är ett val, upplever många med STPD stark social ångest. Skillnaden är att den ångesten inte avtar när man lär känna människor bättre – den bottnar i misstänksamhet snarare än i rädsla för att göra bort sig.
DSM-5-kriterier
Diagnosen kräver ett genomgripande mönster med minst fem av följande:
- Referensidéer – uppfattar att händelser utan koppling har särskild betydelse för en själv
- Egendomliga föreställningar eller magiskt tänkande som påverkar beteendet och avviker från den kulturella normen
- Ovanliga perceptuella upplevelser, inklusive kroppsliga illusioner
- Egendomligt tankesätt och språk – vagt, omständligt, metaforiskt eller överdetaljerat
- Misstänksamhet eller paranoida föreställningar
- Inadekvat eller begränsad affekt
- Egendomligt beteende eller utseende
- Brist på nära vänner utanför den närmaste familjen
- Uttalad social ångest som inte minskar när man blir förtrogen med människor
Symtomen får inte uppträda enbart under förloppet av schizofreni, bipolär sjukdom med psykotiska inslag eller autismspektrumtillstånd.
Skillnaden mot närliggande tillstånd
Mot schizofreni
Det här är den viktigaste avgränsningen. Vid STPD finns avvikelser i tankar och varseblivning, men inte ihållande hallucinationer eller vanföreställningar med full övertygelse. Personen kan oftast själv se att upplevelserna är ovanliga.
STPD räknas i DSM-5 till schizofrenispektrumet och är genetiskt besläktat med schizofreni – det är vanligare hos förstagradssläktingar till personer med schizofreni. En mindre andel utvecklar senare psykossjukdom, men majoriteten gör det inte.
Mot schizoid personlighetssyndrom
Båda innebär social distans, men av olika skäl. Vid schizoid saknas intresset för nära relationer, och ensamheten upplevs sällan som ett problem. Vid schizotyp finns ofta en önskan om kontakt som blockeras av obehag och misstänksamhet, plus de kognitiva avvikelser som schizoid saknar.
Mot autism
Båda kan innebära socialt annorlunda beteende och särskilda intressen. Vid autism handlar svårigheterna om avvikande social kommunikation från tidig barndom. Vid STPD finns i stället misstänksamhet och magiskt tänkande, och den sociala förmågan är grundläggande intakt men hämmas av obehaget.
Behandling
Forskningen är begränsad – STPD är en av de minst studerade personlighetsdiagnoserna. Det som används i praktiken:
- Psykoterapi med tonvikt på att bygga en stabil relation och att gradvis pröva sociala situationer. Tempo och tillit är avgörande.
- Social färdighetsträning för konkreta situationer.
- Läkemedel – lågdos antipsykotika kan lindra de perceptuella och kognitiva symtomen, och SSRI används vid samtidig ångest eller nedstämdhet.
Många söker inte hjälp för personlighetsdragen i sig utan för depression eller ångest, och diagnosen framkommer först då.
Om personlighetssyndrom generellt
Ett personlighetssyndrom är ett varaktigt mönster av upplevelser och beteenden som avviker tydligt från omgivningens förväntningar, är oflexibelt och genomgripande, och som orsakar lidande eller funktionsnedsättning. Mönstret ska vara stabilt över tid och gå att spåra till ungdomen eller tidig vuxen ålder.
DSM-5 delar in dem i tre kluster. Samsjuklighet är regel snarare än undantag – de flesta som uppfyller kriterierna för ett syndrom uppfyller dem också för ytterligare något. Det är ett av skälen till att ICD-11 övergett den kategoriska indelningen till förmån för en beskrivning av svårighetsgrad och framträdande drag.