Vad teorin säger
Social identitetsteori formulerades av Henri Tajfel och John Turner i slutet av 1970-talet.[1] Grundtanken är att självbilden har två delar. Den personliga identiteten består av egenskaper som är dina egna – vad du kan, hur du är. Den sociala identiteten består av de grupper du räknar dig till: yrke, nation, lag, generation, politisk hemvist.
Det avgörande steget är nästa: eftersom gruppen är en del av självbilden, blir gruppens status en del av din självkänsla. Att din grupp framstår som bättre är att du själv framstår som bättre. Därför finns en drivkraft att uppfatta den egna gruppen som överlägsen – och att söka de jämförelser där den framstår så.
Tajfels bakgrund färgade frågan. Han var polsk jude, överlevde andra världskriget som krigsfånge under fransk identitet och förlorade i stort sett hela sin familj. Frågan han ställde var inte varför vissa individer är fördomsfulla, utan hur vanliga människor så snabbt kan börja handla utifrån gruppgränser.
De minimala grupperna
För att undersöka vad som minst krävs för gruppbeteende konstruerade Tajfel och medarbetare 1971 en försöksuppställning som avskalade allt annat.[2] Skolpojkar delades in i två grupper på grunder som var betydelselösa – påstådd preferens för Klee eller Kandinsky, eller ren slump. Deltagarna träffade aldrig sina gruppmedlemmar, visste inte vilka de var och hade inget att vinna själva.
De ombads sedan fördela pengar mellan en anonym medlem av den egna gruppen och en anonym medlem av den andra. De hade inget egenintresse i utfallet.
Ändå favoriserade de sin egen grupp. Mer anmärkningsvärt: när de tvingades välja mellan att ge sin grupp mest möjligt och att ge sin grupp mest i förhållande till den andra, valde många det senare – även när det innebar en lägre summa för de egna. Relativ position vägde tyngre än absolut vinst.
Fyndet har replikerats i stor omfattning och hör till de mer robusta i socialpsykologin. Det som räcker för att skapa "vi" och "dom" är alltså kategoriseringen i sig, inte historia, konkurrens eller konflikt.
Tre processer
Teorin beskriver hur social identitet byggs i tre steg.
Kategorisering. Vi sorterar människor i grupper, precis som vi sorterar allt annat, eftersom det förenklar en komplicerad omvärld. Bieffekten är att skillnader inom en kategori tonas ned och skillnader mellan kategorier överdrivs. Det är samma mekanism som ligger bakom stereotyper.
Identifikation. Vi tar till oss vissa av grupperna som våra egna och anpassar oss efter vad medlemskapet innebär – språk, klädsel, åsikter. Ju starkare identifikationen är, desto mer av självkänslan står på spel i gruppens öde.
Jämförelse. Vi jämför den egna gruppen med andra, och vi väljer jämförelser som faller väl ut. En grupp med låg status kan hantera situationen på tre sätt: individuell rörlighet (lämna gruppen), social kreativitet (byta jämförelsedimension eller jämförelseobjekt) eller social konkurrens (utmana rangordningen direkt). Vilken väg som väljs beror bland annat på hur genomträngliga gruppgränserna upplevs vara.
Självkategoriseringsteorin
Turner utvecklade under 1980-talet en fortsättning som förklarar när en identitet aktiveras.[3] Ingen bär bara en social identitet. Samma person är förälder, kollega, svensk, cyklist – och vilken som styr beteendet just nu beror på sammanhanget.
Två faktorer avgör vilken kategori som blir framträdande: hur väl den passar situationen, och hur tillgänglig den är för personen. På en arbetsplatskonflikt mellan avdelningar aktiveras avdelningstillhörigheten; vid en konflikt med ett annat företag aktiveras företagstillhörigheten och avdelningsgränsen bleknar. Gruppgränser är rörliga, och det är en av teorins mest användbara insikter – den som vill minska en konflikt kan ofta göra det genom att göra en överordnad gemensam kategori framträdande.
Teorin beskriver också depersonalisering: när en gruppidentitet är stark uppfattar vi oss själva mindre som enskilda individer och mer som utbytbara exemplar av kategorin. Det är inte detsamma som att tappa omdömet – snarare byter normerna som styr beteendet nivå, från personliga till gruppens.
Var teorin syns
- Arbetsplatsen. Organisationsidentifikation förutsäger engagemang, benägenhet att stanna och vilja att göra mer än sin uppgift. Motsatt förklarar teorin varför omorganisationer som ritar om gruppgränser väcker starkare reaktioner än förändringens sakinnehåll motiverar – se förändringsledning.
- Politisk polarisering. När politisk tillhörighet blir en social identitet snarare än en ståndpunkt handlar oenighet inte längre om sakfrågan utan om vilka vi är. Det förklarar varför fakta biter så dåligt i polariserade frågor.
- Idrott. Supporterskap är teorins renodlade fall: en helt godtycklig tillhörighet som blir en del av självbilden och där andras framgång upplevs som egen.
- Hälsa och stöd. Att tillhöra grupper är en av de starkare skyddsfaktorerna för psykiskt välbefinnande, och förlust av gruppmedlemskap – vid pensionering, sjukdom eller flytt – hör till de mer underskattade riskerna.[6] Se identitet.
Nyanser och kritik
Ingruppskärlek är inte utgruppshat. Detta är den viktigaste nyanseringen, och den missas ofta. Marilynn Brewer gick igenom forskningsläget och konstaterade att favorisering av den egna gruppen är genomgående och lätt att framkalla, medan aktiv fientlighet mot utgruppen kräver betydligt mer – upplevd konkurrens om resurser, hot, eller en historia av konflikt.[4] I minimal group-experimenten gav deltagarna sin egen grupp mer; de straffade inte den andra. Diskriminering uppstår därför oftare genom att hjälp och förmåner riktas till de egna än genom öppen fientlighet – vilket gör den svårare att upptäcka.
Självkänslohypotesen har svagt stöd. Teorin förutsäger att gruppfavorisering höjer självkänslan och att låg självkänsla driver fram favorisering. Den första delen har visst stöd, den andra betydligt mindre. Motivet bakom favoriseringen är alltså mindre klarlagt än teorin antyder.[5]
Kulturella begränsningar. Merparten av forskningen kommer från västerländska urval. I mer kollektivistiska sammanhang ser förhållandet mellan personlig och social identitet delvis annorlunda ut.
Det som står sig. Att kategorisering ensam räcker för att skapa gruppbeteende är ett av de mest replikerade fynden inom fältet, och det är den insikt som gör teorin användbar: gruppkonflikt behöver ingen historia för att uppstå. Den behöver bara en gräns.
Observera: Informationen på denna sida är endast avsedd för utbildning och ersätter inte professionell medicinsk bedömning, diagnos eller behandling. Endast legitimerad vårdpersonal kan ställa diagnoser. Kontakta din vårdcentral eller ring 1177 för rådgivning.
Vetenskapliga referenser
- Tajfel, H., & Turner, J. C. (1979). An integrative theory of intergroup conflict. I W. G. Austin & S. Worchel (red.), The Social Psychology of Intergroup Relations (s. 33–47). Brooks/Cole.
- Tajfel, H., Billig, M. G., Bundy, R. P., & Flament, C. (1971). Social categorization and intergroup behaviour. European Journal of Social Psychology, 1(2), 149–178. doi:10.1002/ejsp.2420010202
- Turner, J. C., Hogg, M. A., Oakes, P. J., Reicher, S. D., & Wetherell, M. S. (1987). Rediscovering the Social Group: A Self-Categorization Theory. Blackwell.
- Brewer, M. B. (1999). The psychology of prejudice: Ingroup love or outgroup hate? Journal of Social Issues, 55(3), 429–444. doi:10.1111/0022-4537.00126
- Ellemers, N., & Haslam, S. A. (2012). Social identity theory. I P. A. M. Van Lange, A. W. Kruglanski & E. T. Higgins (red.), Handbook of Theories of Social Psychology (Vol. 2, s. 379–398). Sage.
- Haslam, C., Jetten, J., Cruwys, T., Dingle, G. A., & Haslam, S. A. (2018). The New Psychology of Health: Unlocking the Social Cure. Routledge.